SvD publicerar nu ett inlägg skrivet av Sven Britton, socialdemokratisk riksdagsman och professor i infektionssjukdomar.
Britton är inne på samma väg som Kjöller. Han påstår att det inte finns anledning till ursäkt utan att vi i stället borde känna ”tacksamhet inför det allvar och den beslutsamhet som regering och berörda institutioner tog sig an epidemin”.
Ja, det var säkert rätt då!
Men i backspegeln behandlades medmänniskor som crap!
Jag kan inte förstå varför inte en människa, i eftertankens kranka blekhet, kan förmå sig att säga förlåt?
Även om vi i Sverige säkert behandlade drabbade på ett sätt som, på den tiden, var det mest humana som fanns i ett omvärldsperspektiv, så är det omöjligt att begripa att ett ”förlåt” ska vara så katastrofsvårt att klämma fram nu när vi begriper bättre?
Sosse-Britton och Homofob-Kjöller har fortsatt en del att fundera över!
Kanske förstår jag inte ämnet eller angreppspunkten. Men om syftet är att sverige, som nation, skall be om ursäkt för den vård som gavs till AIDS-sjuka under de inledande faserna så begriper jag ännu mindre. Nog agerade systemen efter bästa förmåga på den tiden? Och nog var Britton en av de mer aktiva för att göra konstruktiva insatser.
SvaraRaderaEller har jag missat något? (Jag har själv viss personlig erfarenhet av tiden och situationen då.)
Ska man be om ursäkt för att man gjorde rätt, dvs just som Fagerlund skriver: "Ja, det var säkert rätt då!"?
SvaraRaderaDen som gör det nu bör väl be om ursäkt och tilldelas andra uppgifter.
Magnus Mogensen
Vad har feminister med saken att göra?
SvaraRaderaKjöller brukar kalla sig själv feminist och jag brukar uppskatta det hon skriver. Dock inte denna gång!
Radera