Dreamlinern Boeings "sotiga" får!

Dreamlinern, Boeings stolthet 787, tycks vara alltmer dömd!

På fredagseftermiddagen kommer uppgifter om att ett plan av typen, tillhörande Ethiopian Airlines, fattat eld på Londons storflygplats Heathrow.

Planet påstås, enligt BBC, vara exakt samma plan som genomförde den första kommersiella flygningen med flygplanstypen för en tid sedan.

Flygplanstypen är också på ingång i Norwegians flotta för att flyga svenskar, och andra, till New York och Bangkok.

Skulle någon erbjuda mig en biljett med flygplanstypen skulle jag tills vidare, vänligt men bestämt, tacka nej!

Jag tycker visserligen mycket om att flyga men ett flygplan som visar tendenser till att brinna i en omfattning som knappast kan skyllas på ”barnsjukdomar” borde stanna på marken under en lång, och utredande, period!

 

Malala är en hjältinna!

16-åriga Malala Yousafzai har nyss hållit tal inför Generalförsamlingen i FN.

Den pakistanska tjejen som sköts av fanatiska talibaner bara för att hon vågade stå upp för tjejers rätt till utbildning tog i dag sin revansch på alla som i religionens tecken utövar våld mot, och förtrycker, någon annan.

”Islam är en fredens religion. Islam säger inte bara att det är varje barns rätt att få utbildning, det är en skyldighet”, sa Malala i en kommentar till sitt tal.

Sitt tal avslutade hon med att säga: ”Låt oss plocka upp våra böcker och pennor, de är vårt mäktigaste vapen” och ”Utbildning är enda lösningen”.

Malala är min hjältinna!

Det är inte troligt att talibanerna i Afghanistan och Pakistan lyssnade. Inte heller de shia- och sunnimuslimer som missuppfattat sin religion och väljer att spränga varandra i luften i Irak.

Men de borde de sannerligen ha gjort!

I morse var det de katolska fanatiskas Irland som fångade mitt intresse.

Det är just i dag alltför lätt att skylla världens elände på religiöst förvirrade trosivrare! Därför är Malala en frisk fläkt som kräver det alldeles självklara; Sin, och sina medsystrars, rätt till utbildning.

Kanske den 12 juli skulle utnämnas till ”Malalas dag”? Bara som en påminnelse till alla de som fortsätter att ”tro” något som är befängt!

Om en sörmländsk kundvagnskatastrof!

I det moderna nyhetsflödet överväldigas, förvånas och chockas vi av bilder och reportage från häpnadsväckande händelser runt vår jord. Ibland bara ett fåtal sekunder efter att de inträffat.

Ibland skulle i alla fall jag önska att även mindre nyheter nådde en större skara på liknande sätt!

Vid Bråvikens strand i vackra Södermanland ligger det lilla samhället Nävekvarn. I gårkväll platsen för en räddningsinsats.

Ett extremt kort TT-telegram berättar om att räddningstjänsten varit på uppdrag för att, i den lokala livsmedelshallen, tvingas klippa upp en kundvagn sedan en vuxen man helt sonika beslutat sig för att krypa ned i densamma och givetvis fastna!

Min egen, stundtals livliga, fantasi spinner loss när jag läser notisen och jag skulle så hjärtans gärna ha velat ha ett bildbevis samt en längre artikel, skriven av en skjutjärnsjournalist, där vi får svar på några helt nödvändiga frågor:

Hur tänkte du? Vilket var syftet? Hur mår du? Och naturligtvis den så vanligt förekommande frågan som alltför ofta ställs vid personliga intervjuer: Vad önskar du dig mest av allt just nu?

Om Irland och religiös lagstiftning!

Att av religiösa skäl tycka en massa obegåvade, förtryckande och på många andra sätt helt imbecilla saker är inte något som bara sker i länder långt borta!

Irland, EU-medlem och endast 2 timmars flygresa bort sällar sig till de länder där mossigheten tycks sakna bortre gräns.

Visserligen har landets lagstiftare i dag röstat för en uppluckring av de stränga abortlagar som råder i det svårt katolska landet och alla små steg i en rättare riktning är att glädjas åt.

Dock tillåts inte, inom överskådlig framtid, den irländska som utsatts för våldtäkt eller incest att få genomgå en abort.

Om ett par tusen år kanske Irland förstår bättre. Till dess är det bara för EU-parlamentariker, turister på Dublin-besök och folk i största allmänhet att försöka påverka det lilla inskränkta landet och dess styrande!

Näthatets "tomtar" förtjänar förakt!

I cyberspace frodas under torsdagen ett näthat modell värre!

Av anonyma miffon och riktat mot våra svenska fotbollstjejer.

Det är patetiskt att läsa vad alla dessa nät-tomtar tycker!

Jodå, jag tycker visserligen att det var en smula sopigt att sumpa två straffar men där går gränsen för mitt tyckande om tjejernas insats i går.

Sedan är det förvisso så att jag inte kollar särskilt mycket på fotboll. Inte ens när killar lirar. Men jag kollade i går och tyckte att det var ganska underhållande.

Näthatarna ombeds berätta varför de svenska herrarna är så himla mycket bättre! När lyckades de i internationella sammanhang? Jag går bet!

Nu håller jag tummarna för Pia Sundhages brudar och det kan rent av bli så att jag ser någon fler match trots mitt egentligen bristande intresse!

Näthatarna ombeds läsa en dagstidning om dagen och en bok i veckan, för att skaffa sig allmänbildning och ett vettigt ordförråd, samt intressera sig för ett anskaffande av ett värdigt liv i stället för att kaskadkräkas upp all den dynga som i dagsläget tycks uppta deras totala vardagsliv!

Privatisera "Posten"!

Ekoredaktionen på SR rapporterar på eftermiddagen från London där den brittiska regeringen i dag presenterat planer på att privatisera postväsendet. En affär som skulle inbringa motsvarande över 30 sköna miljarder kronor till statskassan.

Facket har, inte helt otippat, gått ned i spagat och protesterar högljutt.

Vid en eventuell försäljning ska i första hand de anställda erbjudas aktieposter i det nya, privata, brevdistributionsföretaget.

Jag, som bor i ett postdistrikt där utdelandet av post lämnat mer än hälsosamt mycket att önska under de senaste åren, läser intresserat och funderar över om inte en privatisering på liknande sätt också borde vara något för vår regering att fundera över.

Postnord, företaget som ansvarar för det som i folkmun kallas ”Posten”, ägs i dag till 60 % av den svenska staten medan resten tillhör den danska diton.

Varför staten ägnar sig åt brevdistribution, något som en privat aktör med medarbetare med aktieposter troligen skulle kunna sköta på ett mer godtagbart sätt, är en gåta som borde få sin lösning!

Rävbajsbrist döljer stort allvar!

Ett TT-telegram med märklig rubrik, ”Lågt intresse för att samla rävbajs”, publiceras på onsdagseftermiddagen.

Bakom rubriken, som lockar till småfnissande, finns ett större allvar än vad rubriksättaren nog har insett.

Statens veterinärmedicinska anstalt, SVA, har begärt att få in prover på rävspillning för att kunna fastställa hur pass spridd den otrevliga dvärgbandmasken är i vårt land.

Den lilla masken är vanligt förekommande hos rävar och hundar utomlands och med tanke på den, som det tycks, stora illegala importen av hundvalpar är det ett bekymmer att SVA inte får in tillräckligt stort underlag.

Dvärgbandmasken kan smitta en människa men symptomen kan dröja ända upp till 15 år innan de visar sig. Då har masken vuxit sig tillräckligt stor och bildar cystor på olika organ, t ex levern, och tillståndet kan bli direkt livshotande.

Tråkigt nog slopades år 2012 kravet på att djur som varit på EU-resa skulle ha skydd mot det lilla kräket echinococcos. Helt fel tycker jag!

Måste piloter kunna landa???

Efter den Gottröra-liknande San Francisco-kraschen häromdagen meddelar flygbolaget Asiana i dag att de ”planerar” att låta sina piloter träna mer på landningar!?!

Nämen, vad bra! Eller; Has det inte tränats på landningar tidigare vid flygbolaget?

Uttalandet från Seoul väcker snarare fler frågor än det ger lugnande besked!

Vidare meddelar bolaget att piloter som vill börja flyga en ny flygplansmodell måste underkasta sig skärpta krav. Jämfört med vad skulle man kanske vilja veta. Eller också inte!

Samtidigt berättar CNN om kabinchefen Lee Yoon Hye, med 18 års erfarenhet som kabinanställd, som plikttroget, i perfekt uniform, med namnskylten perfekt nålad på kavajen och med håret uppsatt enligt flygbolagets regler lugnt berättar för media om att landningen nog var ”hårdare än vanligt” och att hon knackade på dörren till cockpit, när resterna av flyget kommit till stopp, för att höra efter om det var ok att nödutrymma flygplanet.

Yoon Hye, och hennes kollegor ute i kabinen, förtjänar hjältestatus och en tillvaro som inte innebär ett hunsat förtryck av en direktion som ”planerar” att låta piloterna lära sig landa!

Dags för föryngring i Bryssel!

För bara några dagar sedan meddelade Miljöpartiets tidigare språkrör Peter Eriksson att han vill in i EU-parlamentet.

I dag meddelar sossarnas Marita Ulvskog att hon ställer upp för omval.

Förre KD-ledaren Alf Svensson har tillbringat tid i Bryssel och Strasbourg. Likaså Marit Paulsen för FP.

Anna Maria Corazza Bildt representerar M precis som sin partikamrat Gunnar Hökmark.

Börjar inte Bryssel-tillvaron likna mest en dans för ”de gamla elefanterna”? Är en plats som EU-parlamentariker att jämställa med slutstationen för annars avdankade politiker?

Ja, ja, ja, jag vet att erfarenhet inte är att förakta men vore det inte lämpligt om det kunde bli ett något mer ungdomligt drag under galoscherna i byråkratkorridorerna inom EU?

Den 25 maj nästa år ska vi välja representanter till EU. Jag hoppas att vi i Sverige då tillser att genomsnittsåldern för våra parlamentariker sänks avsevärt! Det behövs liksom lite mer alerta representanter från vårt land!

Att se en stol i Bryssel som ett alternativ när ett jobb på hemmaplan inte finns på agendan är att inte inse, fullt ut, vad EU faktiskt betyder!

Om en (exklusiv?) skara sörjande

I en debattartikel i dagens Sydsvenskan skriver Kjell Westerlund, ordförande i Sams, Samarbete för människor i sorg, att det borde införas en ”sorgpeng”. Han jämför med föräldrapengen och påstår att den som får barn har lika stort behov av ersättning som den som förlorar en nära kär.

Vidare påstår han: ”I dag tvingas läkare att diagnosticera sorgreaktioner som sjukdom” och han menar att sjukskrivningarna som bottnar i sorg skulle kunna omsättas till 100 sorgedagar under en tvåårsperiod utan att den ekonomiska påverkan på samhället skulle bli större.

När jag läser inlägget så verkar det som om Kjell & Sams menar att sorg är något som bara drabbar en utvald liten exklusiv skara. Något som det stora flertalet av oss andra inte har en aning om vad det vill säga. Men som vi, den icke-sorgdrabbade massan, borde kunna ha förståelse för i form av ersättning till de som verkligen vet vad sorg vill säga!

Att läkare anger feldiagnoser i läkarintyg borde vara något för Socialstyrelsen att titta närmare på. Kanske borde några läkarlegitimationer dras in? I en akut sorgefas kan den mest härdade människa behöva ett par dagar till andhämtning men att kräva att alla som någon gång drabbas av en nära anhörigs, eller annan kärs, bortgång (dvs vi alla!) ska ha rätt till ett kvartals antal dagar, kanske utspridda över ett par år, det är att inte ha tänkt klart.

”Nä hörru chefen, min moster Augusta gick, som du vet, bort för 7 månader sedan och i dag tänkte jag ta ut en sorgedag eftersom det känns tungt!”, är knappast gångbart. Precis lika lite gångbart som det är när någon småbarnförälder väljer att ta ut föräldradagar under juli månad, utan annan anledning än att det är skönt om sommaren, så att kollegor tvingas flytta på semestern.

Kanske vore det en idé om försäkringsbolagen tittade på möjligheten att erbjuda en sorgeförsäkring så att den exklusiva skaran sorgdrabbade kan skydda sig i förhand. Troligen skulle dock en sådan försäkring få skyhöga premier.

Det enda vi vet är att vi ska dö! Det gäller alla! Och alla kommer, förr eller senare, att drabbas av, ibland svår, sorg. Det är en del av livet men inget som samhället borde bekosta!

Om Snowden, EU-hot och arbetsmoral

Soppan med Edward Snowden och de, av honom, läckta uppgifterna om spioneriliknande informationsinhämtning rullar vidare.

Bortsett från att jag själv ställer mig tveksam till Snowdens handlande, den som i sitt arbete förbundit sig att inte sprida hemligheter, det gäller t ex många i svensk statlig anställning, bör inte förtjäna hjältestatus när han/hon bortser från ingångna villkor, så är det intressant att följa efterspelen på allsköns nivåer.

EU-kommissionären Cecilia Malmström hotar i dag med att USA inte längre ska få tillgång till de passageraruppgifter på flygresenärer som landet krävt sedan 11 september-dåden.

Är detta ”hot” det bästa Malmström kan komma på?

Den som vill resa till USA torde även i en lång framtid snällt få lämna ifrån sig allehanda information om han/hon är intresserad av att ens få kliva på ett flygplan med destination i Nord-Amerika. Det är ju liksom ett frivilligt val för var och en som önskar besöka det stora landet i väst. Antingen lämnar du den efterfrågade informationen eller så ger du tusan i att boka flygbiljetten!

Jag är övertygad om att en stor del av mitt, och andras, liv finns tillgängligt för den som verkligen vill komma åt informationen, vare sig det handlar om snokande in- eller utrikesmyndigheter. Det handlar inte om ”personlig integritet”, det handlar om hur jag som individ väljer att t ex använda mig av cyberspace.

Snowden själv sitter kanske själv fortsatt i transithallen på en av Moskvas flygplatser och funderar på om han, trots allt, ska söka asyl i Ryssland eller kanske nappa på Venezuelas president Maduros erbjudande om en fristad i Caracas.

Oavsett vilket har jag svårt att tro att Snowden inbillat sig detta framtidsscenario när han en gång bestämde sig för att sprida sin information.

Men vem vet; Som boende i Ryssland eller Venezuela kanske han kan snoka upp ännu mer intressant information. De båda länderna är ju knappast de mest öppna och demokratiska av världens länder!

Om Sahlin, hot och en passiv omgivning

I år har jag försökt att följa Almedalsveckan så lite det bara har varit möjligt! Inte för att mitt politiska intresse på något sätt har dalat utan mest för att jag inser att nästa års Gotlandsvecka kommer att kräva stor uppmärksamhet inför det, ett par månader senare, kommande valet.

Jag beundrar dock de som orkar engagera sig aktivt inom partipolitiken, i stort sett oavsett parti, och därmed avsäger sig rätten till privatliv och accepterar att ständigt vara ”nåbar” närhelst en murvel har några frågor att ställa. Förutom att få glåpord kastade efter sig av folk som tror sig veta bättre!

De stora politiska utspelen tycks ha uteblivit i år, trots en enorm mediebevakning.

I dag är t ex den stora snackisen att Mona Sahlin ska ha blivit ”förföljd” av ett antal högerextremister varav en ska ha väst ”landsförrädare” till den f d partiledaren. Sahlin ska ha upplevt situationen som hotfull och det är lätt att tro henne på den punkten. Ett antal personer som inte vet/kan/förstår bättre än att uppträda som kräk, som troligen inte ens själva vet varför de tycker som de gör eller som inte kan föra en saklig argumentation om sina egna intressen kan säkert upplevas som skrämmande.

Vad som är en smula mer skrämmande är dock att det hela skedde i Visby som under veckan varit överfullt av politiker, SÄPO-folk, poliser, journalister och en hel hord vanliga människor med politiskt intresse. Ingen såg, ingen hörde och ingen erbjöd Sahlin sällskap på promenaden hem till den tillfälliga bostaden. Inte ens K-G Bergström, journalist och f d Rapport-medarbetare, trots att han enligt egen utsago bevittnade hela händelsen.

Oavsett om man delar Sahlins politiska värderingar eller ej så förtjänar hon, liksom alla andra, en trygg tillvaro.

Ni som såg men inget gjorde är samma människor som jag, och många andra, helst inte vill ha i närheten när det hettar till för oss i något sammanhang!

Om bankers kundförakt

Nyligen misshandlades en bankanställd i Stockholm av en kund som blev förargad över att han inte fick sätta in en bunt med sedlar på ett av sina konton. Bankkontoret ifråga, liksom de flesta andra bankkontor i landet, accepterar inte kontanter.

Många är vi kunder som drabbas av detta och av andra påfund av bankjättarna.

Häromdagen, då solen lyste med sin frånvaro, beslöt jag mig för att under en dag lämna mitt grönbete i den vackra sörmländska naturen. Bland annat beslöt jag mig för att klara av några bankaffärer som jag inte hunnit med i storstan före semestern.

Jag har sedan en tid en mindre summa pengar bunden på ett bankkonto. Att binda pengarna via Internet var en baggis! När jag som kund inte vill att bindningstiden ska förlängas ytterligare är det dock inte längre lika lätt. Då måste jag möta en människa på ett bankkontor.

Jag stegade därför över den stenöken som i Katrineholm kallas för torg och tog tag i dörren till Nordea. Klockan var tolv minuter över ett på tidiga eftermiddagen och dörren var låst och ett anslag upplyste mig om att det sommartid råder lunchstängt mellan 13 och 14.

Av bankens, redan från början märkligt korta, öppettider 10-15 väljer man att helt enkelt hålla stängt 20 % av tiden!?!

Det är inte bara ofattbart och oacceptabelt utan det är också ett påfund som bara en storbank med kundförakt kan ägna sig åt!

Att en bank inte vill hantera kontanter, inte vill möta kunder men lik förbaskat vill ha våra pengar är en svårbegriplig ekvation. Tur att personalen kan gå på lunch i stället för att bry sina hjärnor med sådana bekymmer!

Om två usla radioprogram!

I morse lyssnade jag på programmet ”Pop och politik” som sändes direkt efter melodikrysslösandet! Jag stannade kvar därför att det utlovades ett reportage om pan-flöjtisten, och f d rumänskan, Dana Dragomir.

Det som hade kunnat bli ett fantastiskt reportage blev till ett hafsverk.

Ytterst kort avhandlades hur det var att leva under diktator Ceausescus fasansfulla styre där ingen vågade säga vad de tyckte inom hemmets fyra väggar av rädsla för avlyssning. Säkerhetstjänsten Securitate försökte värva Dragomir som spion för att hon på så sätt skulle kunna få ett pass att resa ut ur landet med.

Dana lär ha berättat för sin far, under en promenad, att hon inte tänkte återvända utan eftersträvade ”friheten” i väst. Därpå fick vi veta att hennes föräldrar raskt förlorade sina jobb när det gick upp för Securitate att de blivit blåsta av sin egen ”Mata Hari”.

Så mycket mer fick vi inte veta!

Det hade varit intressant att höra Dana utveckla tankarna kring sina föräldrar som lämnades åt sina öden. Vad hände med dem och gjorde Dana någonsin något för att försöka hjälpa? Brydde hon sig överhuvudtaget?

I stället fick Dragomir gång på gång framhålla att ”frihet” blev hennes lycka.

Programledaren Anna-Charlotta Gunnarson borde ha stoppat inslaget på förhand och krävt att reportern skulle ha gjort ett omtag!


2 gånger om dagen sänds ett litet, pyttelitet, men oftast utmärkt program i P1. ”Tankar för dagen” ger oftast precis det, tankar för dagen. 3-4 minuter med klokskap brukar det vara!

I går, fredag, var det barnpsykologen Lilian Levin som berättade en gripande historia om hur hon under en tågresa från Säter till Stockholm kom att samtala med Ibrahim, en i Kanada boende flyktinggrabb från Somalia. Ibrahim hade just hälsat på en bror, Ahmed, och var nu på väg att möta den tredje brodern, Mohammed, i Stockholm. Enligt Levin bodde Mohammed sedan många år i London, som papperslös flykting.

Levins lilla historia var nog tänkt att framstå som rörande. Synd bara att den troligtvis inte var sann!

Att Mohammed lyckats ta sig in olagligt i England är kanske möjligt. Likaså är det möjligt att han lyckats hålla sig, papperslöst arbetande, i flera år gömd i skymundan från brittiska migrationsmyndigheter. Men när Levin påstår att Mohammed, utan dokument, lyckats resa från London till Stockholm för att möta sin bror för att sedan resa tillbaka så rämnar trovärdigheten.

Att resa mellan Storbritannien och Sverige är förenat med passkontroll eftersom Storbritannien inte är med i det som kallas Schengen och där passfritt resande, åtminstone i teorin, ska vara möjligt.

Jag vägrar tro att Mohammed riskerade att bli upptäckt vid gränspassager om han nu lyckats skapa sig ett, om så illegalt, liv i England.

Som psykolog borde Lilian Levin vara klar över att allt som hon får berättat för sig med nödvändighet inte är sant. Mer källkritisk granskning skulle ha behövts och hon borde dessutom hålla sig för god för att sprida skrönor vidare i ett program som har som uppgift att skänka en stunds ro och eftertanke.

En ursäkt räcker inte!

En av de två tjejer som häromdagen dömdes för grovt förtal i det s k Instagram-målet i Göteborg försöker i ett mejl till GP att göra avbön.

15-åringen dömdes till ungdomsvård och tillsammans med sin medbrottsling ska hon dessutom betala 570 tusenlappar i skadestånd till 38 unga som hängdes ut som horor mm.

”Jag tycker att domen är extremt hård”, skriver 15-åringen bland annat.

Det tycker inte jag!

Att i stundens exaltering inte kunna inse att ärekränkande påhopp på jämnåriga kompisar/rivaler inte är okej är att vara en otroligt naiv 15-åring! Förutom att hon uppenbarligen haft en uppväxt med mycket liten kontroll/indoktrinering av föräldrar.

Hon påstår vidare i sitt mejl att ”det känns som att vi använts som ett exempel” för att sätta skräck i jämnåriga så att dessa inte gör om samma dumheter!

Ja, är det avskräckande så är det sannerligen en behjärtansvärd dom. Men förhoppningsvis döms eventuella efterföljare till 15-åringen och hennes medkumpan minst lika hårt!