Är obeslutsam dumhet det nya normala?

I alla tider har det funnits människor som inte kan svara på en ja eller nej-fråga med bara ett enkelt ja eller nej, utan i stället brer ut sig i flera minuter långa haranger där fördelar ska vägas mot nackdelar. För att använda ett Pippi Långstrump-utryck så får jag fullkomligen ”spunk” av sådana människor.

Mitt ”spunkande” har under senare tid blivit alltmer frekvent och frågan jag ställer mig är: Har obeslutsam dumhet blivit det nya normala?

Söndagens långpromenad avslutades i ett av mig välbesökt köpcentrum där det finns en gammal hederlig grillkiosk, som serverar burgare som görs från scratch till skillnad från de hamburgerkrogar som påstår att de gör burgarna ”a la carte” men då med förstekta färsbiffar. Jag beställde en burgare och berättade exakt hur jag vill ha den och fick till svar från den trevlige killen i luckan: ”Tack kompis, du får tjugo spänn rabatt!”

”Va, varför då”, svarade jag, som om jag inte alls vore intresserad av rabatter.

”Därför att jag slipper ställa hundra följdfrågor när du beställer. Kolla när nästa kund beställer”, svarar killen i grillkiosken.

Fram till kiosken, som har en stor skylt med mjukglassmeny, smaker, strössel, storlekar etc, kliver mamma, pappa och två barn och mamman undrar: ”Har ni mjukglass?”

”Ja”

”Då ska jag be att få fyra stycken?”

”Strut, våffla eller bägare?”

”Hur stora är de”, frågar mamman som står framför fyra praktfulla exempel på storlekar?

Så där fortsätter det i all evinnerlighet. Innan mamman har kommit till skott och fattat alla de beslut hon i rimlighetens namn hade kunnat fatta innan hon ställde sig i kön till grillkiosken så får jag min nygjorda burgare i näven. Killen i kiosken ler uppgivet åt mig och säger, samtidigt som han sträcker över burgaren: ”Fattar du vad jag menar nu?”

Jag fattar precis och funderar vidare över det jag just upplevt under den senaste tiden.

Jag tänker på kollegan på jobbet som just fått veta att det finns en plats på en efterlängtad utbildning men bara under vecka 37 – ja eller nej – och kollegan svarar: ”Är det inte möjligt vecka 38?”

Jag tänker på det unga paret som står bredvid en skylt som pekar mot t-banan som frågar: ”Vet du vart t-banan är?”

Jag tänker på den unga tjejen som snackar i mobilen på bussen och som svar på en uppenbar ja- eller nej-fråga svarar: ”Vad tycker du?”

Jag vill skrika rakt ut: ”SLUTA! GENAST!”

Jag funderar på vad som skulle hända om man stänger in människorna från exemplen ovan i ett rum och säger att de inte får komma ut förrän de besvarat en banal fråga med ett ja eller nej – skulle dörren till rummet alls öppnas igen?

Mitt ”spunkande” lär fortsätta att frodas om inte folk skärper till sig alldeles betänkligt! Under tiden kommer jag att fortsätta som jag påstår att jag alltid har gjort; Jag kommer försöka att finna information jag söker innan jag frågar och jag kommer alltid att besvara en enkel ja- eller nej-fråga med ett enkelt ja eller nej!