Fram tills i dag har Aniara för mig varit svaret på korsordens fråga ”rymdepos?”.
Nu har jag tagit del av Stockholms Stadsteaters uppsättning av Harry Martinsons epos. Jag önskar att jag hade låtit bli!
Texten är minst sagt svår redan från början, med ord och benämningar som är påhittade. Med taskigt ljud och Kleerups dunkande bastakt i musiken blir det inte lättare att förstå. När t o m en av teaterns mer aktade skådisar inte förmår komma ihåg sina repliker utan att sufflösen skrikande får rycka in börjar det likna lyteskomik! En annan av, de nu levande, absolut största skådisarna har troligen problem med en dålig tandprotes. Han frustar, dreglar och suger ständigt fast protesen med ett vidrigt smackande ljud!
Att en så stor mängd av Sveriges skådespelarelit nedlåter sig till att delta i spektaklet är obegripligt! Kostnaden för uppsättningen måste vara gigantisk. Att Stadsteatern väljer att genomföra projektet som jubileumsföreställning är förvånande! Jag fattar ingenting! Ett antal i publiken väljer att lämna i pausen och jag är ytterst tveksam men väljer att följa katastrofen till det bittra slutet. Framför mig sitter en man som ett par minuter in i andra akten låter huvudet falla åt sidan och han snarkar sig sedan igenom återstoden av pjäsen. Trots detta deltar han i en stående ovation efter föreställningens slut. Vilket pulver!
Jag förundras över applådtacket och funderar, ännu när jag skriver dessa rader, på vad det är som får folk att ge en stående ovation efter detta spektakel? Är folk så infamt korkade så att de tror att det på något sätt handlar om politisk korrekthet?
Hade det varit opera och hade det varit La Scala hade tomaterna haglat!
En recensent skriver att hon kastas mellan skratt och gråt föreställningen igenom. Jag känner ingenting! Möjligen frustration efter en bortkastad kväll som kunde ha ägnats åt något mycket trevligare!
Aniara på Stockholms Stadsteater år 2010
-
Ett pretentiöst jävla dravel av galaktiskt format!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar