25 februari 2018

Mello 2018 - sämst i mannaminne!


Lördagsnöjet i februari och mars, sedan alltför många år, består av s.k. ”underhållning” i TV. Underhållningen i sin tur består arenor fyllda av människor (läs muppar) som ivrigt söker en kamera att titta in i samtidigt som de viftar med en ballong och har ett ansiktsuttryck som vore de höga som julgranar.

I pauserna spelas s.k. ”musik.” Usla låtar, skrivna av samma människor som alltid och framförda av ett gäng som till största del varken kan sjunga eller har något slags artisteri i sina kroppar.

Mello 2018 måste nog ändå vara världsrekord i konsten att producera TV för licenspengar till ingen nytta alls!

Jag som varit en ihärdig schlagernörd sedan den där sena kvällen då ABBA sopade hem Eurovision är nu mer än resignerad. I år kommer inte skivsamlingen att utökas eftersom årets upplaga bjudit på sådan slentrianmässig dynga så att klockorna helt stannat. 

En väninna som arbetar i grundskolan, på lågstadiet, säger att inte ens hennes elever bryr sig längre och de brukar annars sjunga och dansa mellolåtar tills lärarna är beredda att begå våld.

Under många år var jag precis så nördig som skådespelaren Björn Kjellman. Jag kunde på begäran framföra låtar. Om någon t.ex. önskade Turkiet 1978 så kom inledningsraden, ”Dünya duruyor aniden seni sevinçe”, liksom per automatik. Sånt kan jag inte längre och årets Mellolåtar är alltför intetsägande för att jag skulle vilja misshandla mina öron för att lära mig dem.

Om jag under hot skulle tvingas komma med en låt som hyfsat duger så finns det för mig bara ett alternativ. Som den countrydiggare jag är så blir det i så fall Martin Almgren och låten ”Bitter lullaby.” Martin har en perfekt röst och även om låten inte duger att jämföras med countrylåtar i allmänhet så......

Min gissning inför Eurovision i Lissabon i maj blir dock: Sverige slås ut redan i semifinalen.

I dag kan vi läsa i Aftonbladet att Christer Björkman åter blivit värvad som producent till Eurovision. Tänk att vi aldrig kan få slippa honom och hans idéer om hur en riktig schlager-mello-eurovisionskväll ska vara.

SVT har låtit Mello bli rena pajaserierna. Förhoppningsvis görs ett kraftigt omtag med rejäla nytänk till nästa år. Det kan vara sista chansen om vi tittare inte ska fullborda den massflykt från tv-sofforna som redan har påbörjats!

18 februari 2018

Tidningar minskar nedskräpningen!


I min ungdom, alltså för mycket lång tid sedan, bodde och arbetade jag i Spanien under ett par år.

Jag följer fortsatt intresserat vad som händer i landet i allmänhet och på de platser jag arbetade i synnerhet.

Något som på senare år fångat mitt medieintresse är att lokala tidningar som Diario de Mallorca och La Provincia, den sistnämnda på Gran Canaria, gärna skriver om hur mycket sopor renhållningsarbetare städar bort efter större festligheter.

På Kanarieöarna har just årets karneval avslutats och under sluthelgen i Las Palmas tog stadens renhållare hand om, häpnadsväckande, 32 ton med sopor!

111 anställda, 24 sopmaskiner och 510 000 liter vatten gick åt för att göra staden ren igen.

Jaha tänker du kanske; Vad ska jag göra med den informationen?

Jo, tidningen jämför siffror år för år när de presenterar dessa uppgifter och det visar sig att nedsmutsningen minskar för varje år som går.

Jämfört med ifjol blev sopmängden 5 ton mindre och vattenåtgången 400 000 liter mindre i år.

Jag tänker att La Provincia gör en klimatologisk välgärning och att de genom att ständigt skriva om soporna får människor att fundera över hur de beter sig i det offentliga rummet.

Snart är picknick-säsongen här och i huvudstaden kommer både Djurgården och stadens kajer att bli soptippar för att folk i allmänhet inte orkar ta hand om sitt skräp. Kanske skulle förhållandena förbättras om vi alla mer aktivt blev varse om vad vi ställer till med?

Anna Hasselborg osportslig!


Lag Anna Hasselborg, Sveriges Curlingtjejer i OS, vann dagens match mot Storbritannien. De borde de inte ha gjort och därför önskar jag dem en praktsmäll i nästa match. Lite som straff för urdåligt sportsmanship.

Storbritanniens skipper Eve Muirhead fick i slutet av matchen en sten bortdömd sedan den röda lampan, som ska markera om någon släpper en sten för sent, börjat lysa.

Brittiskorna protesterade och på de reprisbilder som visades gick det inte att se att Muirhead skulle ha begått det regelbrott som nu, i alla fall indirekt, ledde till lagets förlust.

Då de brittiska tjejerna protesterade och teknisk personal kom in för att testa stenen ifråga, hörs Anna Hasselborg säga: ”I don’t agree” och hon menade att bortdömningen var korrekt.

Hur Anna kan veta så säkert är svårt att säga eftersom hon själv befann sig i andra änden av banan, långtifrån händelsens centrum.

Jag hade fått för mig att curling är en sport där det visserligen krigas, läggs strategier och mörkas taktik men samtidigt hade jag fått för mig att spelets huvudpersoner gör rätt och är schyssta mot varandra och motståndarlagen.

I dag visade Anna Hasselborg att så inte är fallet och jag skäms som svensk!

Muirhead borde ha fått spela om sin sten medan Anna borde sopa till sig själv!

15 februari 2018

Hanna Öberg värd bragdguldet!


Några spontana semesterdagar, tänkta att ägnas åt saker jag aldrig hinner med annars, har resulterat i ett soffsittande av sällan skådat format! Som jag njuter!

Allvarligt talat; Vem bryr sig om skidskytte eller curling, sporten jag alltid felaktigt omtalar som bowling (!), annat än när det handlar om VM eller OS? Jag tror att ganska många har samma inställning som jag själv!

Curling är bisarrt och alldeles underbart att titta på. En lång match som oftast avgörs på absolut sista stenen och ändå är jag förtrollad? Jag fastnar för schack-tänket ”om vi gör det här så gör motståndaren troligen så där å då svarar vi med….”

I morse följde jag Charlotte Kalla på hennes väg mot medalj och beslöt mig sedan, efter frukost och morgontidning, att göra mig i ordning för en sväng ute. När jag klev ut ur duschen hörde jag kommentatorn skrika ”hon skjuter fullt även på andra” och sedan blev det soffhörnan igen.

Vilken rysare och vilken absolut makalös insats av Hanna Öberg! Om inte detta guld kan kallas bragd och därmed rendera henne bragdguldet så vet jag inte vad som krävs!

Grattis Hanna och stort tack för nervpåfrestningen!

Det blev detta OS första tårar för denne bloggare och kanske blir det fler om bow…nä jag menar curlinglagen lyckas!

13 februari 2018

Marabou nougatbluffar med nya kexprodukten


Jag brukar inte ägna mig åt att göra reklam i min blogg. Därför vill jag redan i inledningen av detta inlägg poängtera att det INNEHÅLLER REKLAM!

Säga vad man vill men ordet nougat förknippar jag med två olika sorters diton; Den spanska, mycket sega eller rent av hårda, som kallas för Túrron och är ett måste på den spanska julens gottebord. Den är vit, lite som det som kallas för ”fransk nougat.”

Den andra sorten jag tänker på är vår egen Guldnougat t ex. Ett under av malda hasselnötter som smälter till rena ljuvligheter när den passerat läpparna.

Med viss regelbundenhet genom mitt liv har Marabou försökt ta upp kampen mot Cloetta när det gäller Kexchoklad.

Nu är det dags igen!

På reklamtavlor ute på stan, i tunnelbanan, ja överallt gör företaget reklam för sin egen ”Marabou Kex” och påstår att produkten har en krämig nougatfyllning.

Sedvanligt skeptisk beslöt jag mig i dag för att utmana ödet och låta mig förtränga Cloetta för en stund.

Inte förrän jag var ute på gatan efter mitt butiksbesök tittade jag noggrannare på Marabous ”nykomling” och fann att det där stod ”med smak av nougat.”

Nu ringde alla helvetets varningsklockor big time och jag kastade runt chokladbiten i min hand för att lusläsa förteckningen över ingredienser.

Som en av de första punkterna i innehållsförteckningen, och därmed det som biten till största del består av, står ”hasselnötsarom”, d.v.s troligen något som aldrig har varit i närheten av en hasselnöt och ändå mindre har med nougat att göra.

Sorry Marabou; När ni snackar om nougat i samband med er nygamla, patetiska, produkt så gör ni mig övertygade om att er strävan att finna en konkurrensvärdig produkt till Cloettas 
Kexchoklad bara är ännu en tafatt försök liknande alla de ni försökt med under flertalet decennier.

Cloetta; Keep up the good work och skit i koncernen Mondelez skabrösa tilltag!

F ö är en riktigt Guldnougat så otroligt mycket godare än Marabous Dubbelnougat. Så det så!

11 februari 2018

Rysk krasch förvånar inte!


Ännu en gång har en tragisk flygolycka inträffat i Ryssland och ännu en gång höjs ett varningens finger mot att flyga inrikes i Ryssland, med regionala flygbolag.

Denna gång, som så många gånger förr, är det kraschade flygplanet en östkonstruktion, just detta Antonov-flyg var byggt i Ukraina.

Jag tänker, ännu en gång, att jag aldrig ska sätta mig i någon som helst flygande ”låda” som är byggd i forna öststater.

Jag, som med viss regelbundenhet flyger till Bryssel, kommer därför aldrig mer att använda mig av flygförbindelserna från Bromma. Brussels Airlines flyger sedan en tid med ryskbyggda Sukhoi Superjet på sträckan och med mindre än att de byter ut flygplanstypen så kan de glömma mig som kund. Sorgligt nog är konkurrensen till Bryssel ofattbart usel. Varför?

Brussels Airlines har fått ganska hårda restriktioner på flygningarna till och från Bromma. Flyget får t.ex. inte vara fullbokat eftersom det då nödvändiga motorpådraget över innerstaden decibelmässigt blir högre än högt.

Jag bor under start- och landningssträckan och kan garantera att det bullrar betänkligt mycket mera än tidigare. Vänner som flugit med ryssplanet har berättat för mig att det skakar och slamrar betänkligt, särskilt under start och landning. En skrammellåda helt enkelt.

Jag är inte alls förvånad över dagens krasch i Ryssland.

Att skramla, väsnas och ändå försöka framstå som trygga är ju en inställning som finns ända upp i det ryska ledningsskiktet!

Schlagerprogramledare: Män ska vara män!


Jag kollade inte på svenska mello i går utan har snabbspolat spektaklet i efterhand. Är, liksom många andra, uppgiven över den totala urspårning som tävlingen genomgått i Sverige.

I går kl 20.00 bänkade jag mig i stället för att se den danska finalen i direktsändning från Aalborg.

Sändningen, och många av låtarna, var av en helt annan klass än vad SVT, åtminstone hittills, lyckats prestera.

Visserligen gick en av de danska programledarna, Annette Heick, på lördagseftermiddagen ut och gav oss svenska killar en inte fullt så glamourös käftsmäll. Annette, som sedan 17 år bor i Malmö, beklagade sig över den svenska jämställdhetsivern och hon menar att ”män ska vara män.”

Vad de närvarande schlagerelefanterna, flera av dem svårt homosexuella, tyckte om detta framgår inte i artikeln från DR.dk. Vad eventuella danska metoo-ivrare tänker vet jag inte heller. Jag vet dock att Annettes utspel knappast stärker hennes chanser att nästa år få leda danska melodi grand prix för en fjärde gång på raken.

Som tur är fanns österrikiska Conchita på plats i Aalborg och framförde sin vinnarlåt. Som motvikt tänker jag.

I övrigt bjöd showen på en mellanakt med gamla schlagerfavoriter, något som är tradition i den danska motsvarigheten till mello.

Själva tävlingen då?

En vikingasång med långhårige Rasmussen vann. Titeln ”Higher ground” och själva låten i krigisk marschtakt. Lite Roger Pontare, ”När vindarna viskar mitt namn” eller One more time ”Highland” och Game of Thrones över stycket som inte var min favorit till segern.

Det är ytterst sällan, om ens någonsin, som jag lyckas gissa hur vårt grannfolk i söder ska rösta när det drar ihop sig.

Min favorit kom trea. Albin med sången ”Music for the road.”

Danmark har hur som helst hållit fast vid traditionerna kring festivalen och inte ändrat särskilt mycket genom åren. Ändå är tävlingen mycket populär.

I Sverige sänder vi dagis-show, elvaåringarna dansar lyckliga omkring på fritids och Christer Björkman kammar hem storkovan. Det är ingenting annat än riktigt bedrövligt illa!

10 februari 2018

Tre klipp i körkortet makulerar detsamma!


Tänk dig att du begår en, vad några skulle kalla mindre, trafikförseelse. Du kör om på vägrenen på motorvägen, du kör mot rött, du glömmer att tillse att ditt barn har säkerhetsbältet på, du skiter i att lämna företräde, du kör bara lite för fort och en hel massa annat. Tänk dig att du då, förutom böter, får ett ”klipp” i ditt körkort.

När du fått tre ”klipp”, under tre år, i körkortet är det förbrukat och du har tre månader på dig att ta sju teori- och åtta körlektioner samt göra en ny uppkörning för att indragningen inte ska bli permanent.

Jag hade ingen aning om att många länder har liknande regler och att de jag just beskrev gäller i Danmark!

Det var när jag läste en artikel på DR.dk som jag blev varse.

Danska public service skriver att rekordmånga, 630 bilister, under 2017 fick ett klipp i körkortet för att ha legat för nära framförvarande på motorväg.

Hur många gånger jag har irriterats över hopplösa medtrafikanter som nästan varit uppe i mitt bagageutrymme vet jag inte men många gånger är det.

Jag tänker; Varför har vi inte samma system i Sverige?

Danmark införde körkortsklippen 1 sep 2005 men söker man artiklar i svensk media från den tiden så konstateras det att vi inte ska införa ett system i Sverige där bilförare kan få för sig att det är okej att göra fel tre gånger innan något händer.

En mycket märklig hållning tycker jag!

Tvärtom tror jag att de flesta skulle skärpa till sig betänkligt när det första klippet är ett faktum. Förutom vidhängande bötesbelopp borde varningsklockorna börja ringa om att det snart kan vara ”klippt” när det gäller framförande av fordon.

Det finns ohyggligt många ute i trafiken som inte borde ha körkort. Det borde vara dags att klippa till dem!

9 februari 2018

Handslaget blev OS-invigningens största snackis!


Säga vad man vill om OS-invigningar men den som missade dagens från Sydkorea missade ett sedvanligt spektakulärt arrangemang. Samtidigt missade ni inte ju något eftersom kommentatorerna i Kanal 5 var hopplöst urusla på alla sätt samt säkerligen styrdes av någon producent från helvetet.

När det var dags för den svenska truppen att marschera in så visades en förinspelad intervju med den svenska fanbäraren, Niklas Edin. Patrick Ekwall ställde imbecilla frågor till ett antal intågande och svaren kom från fullständigt perplexa idrottare.

Den största behållningen av hela spektaklet blev i stället då Sydkoreas president Moon Jae-in vände sig om på läktaren och sträckte fram sin hand mot Kim Yo-jong, syster till Nordkoreas diktator.

Skulle hon ta emot den utsträckta handen?

Klädd i finpäls och med märkesväska dinglande på axeln skapade hon ett kort ögonblick av världstystnad.

Sedan, med ett leende, tog hon emot den utsträckta handen.

Kanske tänkte hon; Yes, nu kanske jag kan fixa mat till folket därhemma? Kanske kan jag åstadkomma lättnader på några av alla de restriktioner som folket lider av medan vi i toppen lever lyxliv?

Att två hockeyspelare, en från vardera sidan av det delade landet, fick äran att flåsande ta sig upp mot fackeltänderskan var kanske ”sött” men faktum kvartstår; Vad händer härnäst?

Kommer Kim Jong-un:s syster tas emot som en hjältinna när hon återvänder till sitt land i misär? Eller kommer hon att snabbt föras bort till något läger för att där tas av daga medelst en luftvärnskanon, ett vanligt vapen då högt uppsatta ”förrädare” ska avrättas i mörkerstaten?

Jag väljer, jag vet att det är helt galet, att hoppas att det kanske är nu det vänder och att Kim Yo-jung sätter en kula i pannan på brorsan och ser till att folket i Nordkorea får mat, riktig utbildning och elektricitet samt att kärnvapenprogrammet skrotas och pengarna används till att befria folket. Det vore sannerligen en välgärning väl värd Nobels fredspris!

6 februari 2018

Javiera svälte sig till döds - erbjöds färdtjänst!

I dag har jag gått och gnolat, nynnat och stundtals sjungit ut! Låten? ”Varje timma, var minut” från Melodifestivalen år 2000, året som bjöds på tidernas pausunderhållning då ett helt fenomenalt gäng av svenska artister framförde ett schlagerpotpurri av aldrig skådat slag!

I själva tävlingen höll jag stenhårt på ”Varje timma, var minut”, som till sist slutade fyra medan vi skickade Roger Pontare till Eurovisionsfinalen i Globen.

Javiera (Muñoz) hette artisten som gjorde debut för svenska folket med den låt jag tyckte var bäst. Hon deltog i Melodifestivalen även två år senare med låten ”No hay nada más”.

I dag fick vi veta att Javiera gått ur tiden, blott 40 år gammal.

Ett stökigt äktenskap följdes av anorexi.

Javierias syster Ernestina säger att Javiera aldrig erbjöds någon riktig hjälp när det gäller anorexin, den vidriga sjukdom som till sist tog livet av Javiera.

Däremot kan vi läsa att färdtjänst tillhandahölls mot slutet då Javiera blivit alltför svag för att ta sig fram för egen maskin.

Ok, i Sverige år 2018 är det uppenbarligen helt okej att någon tillåts svälta sig själv till döds medan samhället trallar med och erbjuder skjuts på färden!?!

Det är, naturligtvis, fullständigt oacceptabelt, ja helt åt helvete!

Javiera har förhoppningsvis fått ro medan vi andra får fortsätta oroa oss över omsorg, vård och samhälleligt stöd på vägen mot slutet.

Sov gott Javiera!

4 februari 2018

Organdonationsreglerna behöver en nystart!

Tyvärr så har jag inget donationskort i min plånbok. Jag vet inte säkert men jag tror att många tänker som jag, imbecillt jag vet, att om jag anmäler mig till donationsregistret så kommer jag att falla död ned i morgon bitti! Så jävla dumt tänkt!

Läser DN:s artiklar om organdonationer och tänker ” att det ska vara så svårt!”
Letar fram den artikel som jag läste häromdagen på den holländska nyhetssajten Dutchnews.nl som berättar om att Nederländerna står inför en förändring av ändringar i lagen när det gäller organdonationer.

Landet kommer troligen att införa ”Yes unless” (”Ja, om inte..”) som regel. Detta innebär att alla i landet är organdonerare, skulle det gå åt pipsvängen, men att efterlevande har veto-rätt.

Pia Dijkstra, parlamentsledamot för det liberaldemokratiska partiet, står bakom förslaget som nu ska upp i Nederländernas styrande församling.

Jag tänker; Vad bra och kanske är det liknande lagstiftning som vi behöver i Sverige.

Den som aldrig sagt nej säger ja. I alla fall när det gäller organdonationer.

Om inte så är det dags för en anmälan till donationsregistret. Kanske kan jag, och alla andra i Sverige, kunna råda bot på de långa köerna för donation. Jag vill inte dö ännu på många år och jag rekommenderar sannerligen inte att någon får mina organ men kan jag förlänga någons liv, om än med de skavanker jag har, så må det vara hänt!

3 februari 2018

Räntmästartrappan - historiska hållplatsen tar timeout!

Jag var bara en liten parvel, en lintott, och skulle få följa med min mamma till arbetet. Kanske var det skollov, något fritids hade jag då inte, eller så ville hon av någon anledning visa mig storstaden.

Lång resa med antikt pendeltåg följdes av promenad till busshållplats.

Jag hade en egen stämpelremsa, ett sådant där ”förköpshäfte” som aldrig någonsin var just ett häfte, och minns att min mor under pendeltågsresan försökte lära mig vad jag skulle säga till chauffören på bussen vi skulle åka med.

”Räntmästartrappan” är inte ett ord som en aldrig så lillgammal gosse kläcker ur sig lätt som plätt men jag fixade det minns jag och tror att min väna moder var tämligen stolt. Jag hoppas det i alla fall!

Hållplatsen Räntmästartrappan ligger, för den som inte vet, i Gamla Stan ungefär där Djurgårdsfärjan avgår.

Vad en räntmästare är har jag läst mången gång men minnet är en smula flyktigt så nyss var jag tvungen att kolla upp saken en gång till.

En räntmästare var en ”förvaltare av offentlig kassa” och just Räntmästartrappan i Gamla stan blev uppkallad efter Börje Cronberg som under 1600-talet blev adlad och fick en ny bostad, Räntmästarhuset. Det är Wikipedia som upplyser mig.

SL:s hemsida läser jag nu att fr o m måndag så dras hållplatsen Räntmästartrappan in. 

Det är den nya bron mellan Katarinavägen och Skeppsbron som pockar på utrymmet.

Jag, som förespråkat den nya Slussen i tider av motstånd och demonstrationer, ser fram emot den dagen hela den nya härligheten står klar och busshållplatsen med det spännande och historiska namnet återkommer på färden via Gamla Stan!

Lufthansas nya trista design avslöjad!

Trots att det inte är förrän på onsdag 7 feb som Lufthansa hade tänkt att offentliggöra ny design och logo på sina flygplan så har det hela läckt ut i förväg, bl.a genom att CEO Carsten Spohr visat upp nyheten under en konferens i Sydafrika.




Jag, inte så litet flygnördig, är inte särskilt imponerad. Ett arbete som tagit ansenlig tid i anspråk och säkerligen kostat miljontals Euro resulterar i detta?

Jag saknar redan det gula inslaget på flygplanen och om personalens får nya uniformer som anpassas till den nya designen har vi snart ännu ett flygbolag som klär sina anställda i ganska så intetsägande blåtråkigt!

Snart är det slut på att skåda upp på Stockholmshimlen och konstatera att ”där flyger LH in mot Arlanda.” Alltför många flygbolag kommer att ha liknande utseende på sina flygplan och att veta vad som är vad kommer att bli mer än svårt.

Kanske är det detta som är det nya och exklusiva; Att ingen ska kunna se skillnad mellan bolagen?

Landet där ”ordnung muss sein” har ett flygbolag som nu dragit ”ordningen” alldeles för långt och spektakulärt urtrist!

Tony Abbott på kändistätt gay-bröllop!

Under två år, 2013-2015, var Tony Abbott, Liberal party of Australia, premiärminister down under. Trots att de flesta av hans partivänner slutligen kom att rösta för samkönade äktenskap så stod han på sig och hoppades på att nej-sidan skulle segra.

Han skrev bl.a.: ”(…) the relationship between two people of the same sex cannot be a marriage because a marriage, by definition, is between a man and a woman.”

I någon slags bisarr hänvändelse till tusenåriga religioner försökte han få folket att tro att religionsfriheten stod på spel och att dekadensen skulle få övertaget!

I går, i Sydney, blev Christine Forster och Virginia Flitcroft äkta makar i det kanske första kändisbröllopet sedan samkönade äktenskap nyligen blev tillåtna i Australien. Jag läser om festligheterna på hemsidan tillhörande ABC, Australian Broadcasting Corporation.

Bland gästerna vid bröllopet fanns Tony Abbott. Den ena av de nyvigda tjejerna, Christine, är nämligen hans syster!

Länge var det oklart om Tony alls skulle dyka upp men när han gjorde det så sa han till närvarande press: ”Detta är en stor familjehändelse, (jag är) mycket glad å Chris och Virginias vägnar och jag ser fram emot att få en ny svägerska.”

Sent ska syndaren vakna och när fan blir gammal blir han religiös brukar det visst heta. Men det var ju just religionen Tony vurmade för när han vädjade om ett ”Nej” i omröstningen.

Sådan tur att det blev ett ”Ja” och sådan tur att Tony tycks ha kommit på bättre och sundare tankar när det kommer till äktenskap och kärlek!