27 juli 2019

"Burgare" och "ost" borde inte få vara veganska!


I Kanada rasar sedan en tid en het strid mellan köttproducenter, veganer, kaféägare och krögare.
Canadian Food Inspection Agency, CFIA, kräver att en burgare ska innehålla kött och ost ska innehålla, just det, ost!

CFIA har ålagt serveringar i landet att sluta kalla en vegansk burgare för ”burgare” och att en ost gjord på cashewnötter inte får kallas för ”ost” på menyn.

Stridens vågor går höga. Någonstans kan jag tänka att CFIA gör rätt som framhärdar.

Visst, vår köttkonsumtion borde minska och kossor kanske är miljövidriga kreatur men språkmässigt är jag av en generation där en biff är en köttbit och en cheddar är gjord av mjölk!

Den senaste utvecklingen i Kanada är att en kaféägare, veganfantast, nu har satt sig till motvärn mot myndigheternas förslag att hon borde kalla sin ”cheddar cheese”, gjord av cashewnötter, för ”cheese alternative.” Kaféägaren menar att hon skulle förlora kunder på att deklarera sina maträtter som ett ”alternativ.”

Just denna hennes ståndpunkt är det som får mig att tänka att hon inte törs stå upp för de produkter hon vill sälja utan helt enkelt blåsa kunder som förväntar sig något annat än det de serveras.

Häromdagen skulle jag grilla hemgjorda burgare, riktigt köttiga sådana som ju är så goda, men var alltför lat när jag stod i min livsmedelsbutik och tog ett paket ”Hamburgerost med cheddarsmak” från den stora butikskedjans eget märke.

Först i dag reflekterade jag och kollade förpackningen där det fanns ett antal så kallade ostskivor kvar. Det visar sig att produkten består av 40 % ost medan resten är kemikalier av varierande slag, smältsalter, emulgeringsmedel och gud-vet-vad.

En av hamburgerkedjorna i Sverige säljer ”Plant beef” medan en annan kallar sina vegetariska biffar för sådant som ”Rebel Chicken.” Javisst, kanske är det rebelliskt att kalla en växtbaserad pippi för pulla men är det konsumentvänligt, om än i klimatets namn, att förvirra? Jag är inte alls övertygad!

Det är dags för Livsmedelverket att sätta ned foten i ämnet för annars vet vi snart inte skillnaden på en rödbetsbiff och en Biff á la Lindström eller en äkta och en "alternativ" cheddarost!

25 juli 2019

Bli stamcellsdonator är "dyrt" säger samhället medan många dör!


I tisdags publicerade Expressen/GT en artikel om 20-åriga Fanny, som drabbats av leukemi. Fanny är i akut behov av en donator av blodstamceller för att ha en chans att överleva.

Sådana donatorer kan, med en helvetes massa tur, där sjukvårdens uppstyltade regler också måste tas med i beräkningen, hittas i det så kallade Tobiasregistret.

Jag ska ärligt säga att jag inte visste särskilt mycket om nämnda register men då jag berördes av artikeln om Fanny beslöt jag mig att öka på min, hittills bristfälliga, kunskap när det gäller detta donationsregister.

I dag finns det, enligt Tobiasregistrets egen hemsida, 33 miljoner villiga donatorer registrerade i liknande register i världen. Trots detta så är det ca 30 % av livshotande sjuka som inte finner en matchning i registret. Här torde alltså nya donatorer vara både välkomna och nödvändiga. Men så är inte alls fallet.

För att vara aktuell som ny medlem i registret måste du vara mellan 18 och 35 år gammal. 

Anledningen sägs vara att ”Tobiasregistret är en icke vinstdrivande organisation och varje analys kostar pengar.” Den som redan är med i registret får stanna kvar upp tills han/hon fyller 60 år så det är uppenbarligen inget fel på äldre donatorers stamceller utan det är pengarna som får styra.

På annan plats på nätet läser jag att det som på Tobiasregistrets hemsida beskrivs som en ”icke vinstdrivande organisation” i själva verket är ett företag som heter Stockholm Care AB, som i sin tur ägs av Stockholms Läns Landsting. Underförstått av oss skattebetalare.

Bristen på donatorer är fortsatt stor, som man på hemsidan kan läsa: ”Tillsammans kan vi ändra på det.” Det verkar dock vara si och så med den saken när någon slags felriktad åldersrasism tycks råda under täckmanteln av att det är stålar som i själva verket behövs.

Precis som potentiella blodgivare fortsatt sorteras ut efter sin sexualitet där en heterosexuell har kortare karenstid än en homosexuell efter en tillfällig sexförbindelse så görs en egen variant på temat när det gäller Tobiasregistret.

Hur ansvariga inom sjukvårdspolitikens område resonerar är svårt att förstå. Det verkar dock gå ut på att alla som är svårt sjuka och behöver hjälp, vare sig det handlar om blod eller stamceller, inte kan få samma chans till överlevnad. Hur denna utgallring bland patienter går till rent praktiskt törs jag inte tänka på.

Är det något vi sannerligen borde ha råd med är det att ge så många som möjligt chansen till ett långt liv.

Blodgivarreglerna har sedan länge varit i behov av en uppdatering. Nu är det dessutom dags att öppna upp för fler att få plats i det, för många, livsviktiga Tobiasregistret! 

17 juli 2019

För vem finns DN Kultur?


Jag anser mig vara hyfsat allmänbildad, har stort språkintresse och bedömer mig själv tillhöra kategorin ordsnokar som gärna vrider och vänder på formuleringar utan att dessa ska bli helt obegripliga. När jag läser något publicerat som lämnar en helvetes massa att önska när det kommer till begriplighet så blir jag inte bara provocerad utan rent ut sagt förbannad.

På DN Kultur arbetar en brigad, alldeles för många totalt sett, så kallade skribenter som borde ha som huvudsyfte att väcka intresse kring allt det som ryms under kulturbegreppet.

En av dessa heter Rebecka Kärde, 28 år gammal och poet med en bakgrund vid tidningen Arbetaren, rejält till vänster på den politiska skalan. Rebecka tar sitt arbete på högst möjliga pretentiösa allvar och trots sin relativa ungdom skriver hon på ett språk som möjligen ett par av hennes kollegor kan förstå till viss del men där den vanlige läsaren lämnas långt bakom.

I måndags recenserade Rebecka ”Jag väntar i snön,” en roman av Daniel Dencik. Daniel, bror till skådespelaren David som beundras av denne bloggare, gav ut boken i Danmark redan 2014.

Trots att jag nu har läst recensionen ett flertal gånger så förstår jag inte vad hon vill säga. 

Nu är ju recensenter oftast sådana att de skriver på ett sätt så att det inte ska gå att uttolka om de tycker det recenserade verket är bra eller dåligt men helt oslagbar är uppenbarligen Rebecka Kärde.

”Jag tror att den här osäkerheten, som i grunden är epistemologisk, svarar mot en historisk förändring hos romanen som form: i hur den griper in, refererar till och existerar i världen.”

Citatet är hämtat från ovan nämnda recension och jag undrar, inte helt stilla eftersom jag vid det här laget har fått puls: Hur många begriper vad Rebecka vill säga?

Jag spontanreagerar med ett gapflabb och funderar på hur det gick till den där gången när Rebecka lärde sig ordet epistemologisk? Satt hon på sitt tonårsrum och, som en poet i vardande, slukade obegripliga texter skrivna av tablettmissbrukande obskyra filosofer? 

Tänkte hon genast att ”det här ordet måste jag komma ihåg” och ”det ska jag se till att använda så länge jag lever?”

För några sekunder var jag på väg att söka fram en översättning av vad epistemologi egentligen är men jag har beslutat mig för att jag inte vill veta. Varför lära sig ett ord som endast en starkt begränsad kulturelitistisk elit kan finna ett perverst nöje i att bemästra?

I stället för att använda någon av alla de synonymer som säkerligen kan förklara epistemologisk på ett sätt som de flesta kan begripa har jag nu därför beslutat mig för att använda ordet helt ostrukturellt i andra sammanhang: Jag blir så oerhört epistemologisk av det du säger. Vad får vi för epistemologiskt till middag, älskling? Jag har inte varit så här epistemologisk sedan Eldkvarn brann! Ska vi inte göra något fullständigt epistemologiskt på semestern brorsan?

För övrigt inleder Rebecka sin recension med orden: "Medan jag skriver den här recensionen bläddrar jag i senaste numret av teoritidskriften Fronesis." Hon kan alltså inte fokusera på uppgiften hon fått utan ägnar sig åt ett slags mångsysslande i stunden då hon borde vara koncentrerad.

Många av rikets kulturredaktioner består av ofattbart tröttsamma, inskränkta, flummiga, obegripliga och troligen pårökta förståsigpåare som anser sig vara förmer än andra. 

DN Kultur är inget undantag utan snarast ledande i klassen! Att skribenterna där får fortsätta i samma stil är fullständigt obegripligt!

13 juli 2019

SVT tänker inte ens med skrevet!


I sommarreprisernas tröttsamma maraton gör SVT just nu reklam för serien ”Mäklarna”, som började 2006.

I eviga trailers har vi sett Lotta Tejle slita upp ytterdörren och skrika till en måttligt road Kjell Bergqvist: ”Du din satans gris! Har du tänkt med kuken nu igen?”

Nu vill jag verkligen poängtera att för mig är Lotta Tejle en fullständigt briljant skådespelerska och en av mina absoluta favoriter bland nutida giganter!

Vad jag vänder mig emot är att klippet sänts om och om igen och ofta på tider som i sommarlovstider innebär att många juniorer är fortsatt vakna.

När en kollega härförleden berättade att en ung telning ställt en fråga om vad det innebär att ”tänka med kuken” så inser jag att SVT på intet sätt tänkt klart!

Jag tänker på intet sätt med mitt skrev när jag författar detta inlägg men undrar om inte trailer-ansvariga på SVT helt kopplat bort hjärnan när de låter detta klipp strömma ut gång efter gång på, i alla fall under skolstängda veckor, barnvänliga klockslag?

Henrik Ekman får mig att dissa naturfilmerna i SVT!


”Mamman matar sin unge” säger speakerrösten samtidigt som alla vi som tittar sedan länge har klart för oss att det vi ser är en hona som just matar sin avkomma.

Jag har genom livet sett, och stornjutit av, många naturprogram. Särskilt BBC gör naturfilmer som slår det mesta i genren.

Mitt naturfilmstittande har på senare år sjunkit till nära noll. Inte för att jag inte skulle vilja se utan för att jag helt enkelt inte står ut.

I SVT har alla, jag tror faktiskt att det är exakt alla, naturfilmer speakerrösten som tillhör Henrik Ekman. Henrik har kommenterat rubbet sedan Arne Weise slutade.

Jag läser på nätet att Henrik är inköpare på SVT när det handlar om natur- och vetenskapsprogram. Som om detta inte vore nog så tycks han samtidigt ha skaffat sig monopol på att lägga fullständigt värdelösa ordharanger till filmerna.

Någon mer oinspirerad röst är svår att tänka sig. Jag ser att några på nätet tycker att Henriks röst är ”lugn” och därmed perfekt. Själv somnar jag! Eller får puls av dumheterna som sägs!

Det är dessutom något med översättningarna som gör att jag tror att dessa görs medelst Google Översätt. Språket är så krystat och ofta fullt av fel så att det är rent ut sagt provocerande.

Henrik Ekman är, förutom journalist, biolog, filmare, författare och naturfotograf. Med alla de intresseområdena tycker jag att det är märkligt att han inte kan framföra det han har att säga på ett mer intressant, och intresserat, sätt.

Hans monotona röst när han läser innantill från det bedrövligt illa översatta originalmanuset kan vara rekord i idiotförklaring av TV-publiken!

Ser på Wikipedia att Henrik är född 1951 så förhoppningsvis faller han inom kort för SVT:s pensionsgiljotin.

”Äntligen kommer regnperioden”, när vi ser ett spöregn över en savann i bild, är helt enkelt inte ett bra berättande!

Är det för mycket begärt SVT att vi som tittare ska kunna njuta av en naturfilm utan att bli matade med naiva självklarheter från en nyanslös röst?

12 juli 2019

Gay-paret som hyllas som exemplariska föräldrar


I samband med den nyligen avslutade Pride-festivalen i San Francisco så skrev flera av världens media om Eduardo och Rio.

Vad jag kan finna är det ingen svensk media som funnit storyn tillräckligt lockande. Om detta beror på ointresse, någon slags fobi varav en omnämns senare i detta inlägg eller bara en tro på att alla i Sverige har samma fobi som de själva låter jag vara osagt!

Rio beskrivs som den lugne av de två, ja rent av som ”oflaxande.” Detta medan Eduardo gärna vill synas och gör allt som står i hans makt för att få uppmärksamhet. Kanske är det därför de båda kompletterar varandra så bra. De har varit ett par i fem år.

Paret hyllas som exemplariska när det handlar om uppfostran av nya generationer. De senaste åren har paret uppfostrat fyra nya medlemmar av familjen och samtliga ungdomar lär ha vuxit upp till mogna individer med stora kunskaper i hur det är att vara vuxna, ansvarstagande och nyfikna inför det som komma skall.

Det perfekta föräldraparets senaste fosterbarn heter Winston och är två år gammal. Det påstås att Winston kommer att förklaras vara vuxen inom det närmaste året.

Allesammans tillhör familjen Magellan-pingviner, en hotad pingvinart där San Franciscos Zoo satt sin ära i att tillse att arten fortlever.

Pingvinexperten Eva Solano säger till den amerikanska TV-kanalen CBS att så fort de numera finner ett ägg som vars riktiga föräldrar inte vill eller kan ta hand om så får Rio och Eduardo chansen. En chans herrarna tar till vara på allra bästa sätt.

Barnet Winston går just nu i ”fiskeskola” och inom kort är det dags för den årliga ”Pingvinmarschen” då flocken av alla ungar för första gången ska få träffa sina andra släktingar. Det är så gulligt beskrivet att jag nästan smäller av!

Jag undrar vad Trump har för twittrande att komma med i ämnet? Troligen något nedlåtande. Lika nedlåtande som sprunget ur halsarna på alla de homofober som fortsatt känner sig kränkta och sekundärkränkta över andras förmåga till kärlek, relationer och familjeliv. Homofober som ofta brukar påstå att ingen annan art än människan har förmågan till samkönade relationer. Så patetiska dessa töntar är!

Nästan lika patetiska är svensk media som inte tagit chansen att berätta en fin historia.

Heja Eduardo och Rio! Ni är nya idoler för mig. Och, är jag övertygad om, för många, många andra!

6 juli 2019

Rökförbudet patetiskt - hundförbud något helt annat!

Måndag 1 juli

Första dagen med den nya lagen som förbjuder rökning på i stort sett alla platser. Under helgen har askkoppar plockats bort och vi som fortsatt röker har ingenstans att fimpa. 

Någon rabiat insändarskribent, förbudsivrare big time, föreslog visst att vi som tar ett bloss skulle bära med oss en vattenflaska ämnad för fimpar genom livet. Det har varken jag eller någon av de andra rökare jag ser under dagen så våra fimpar hamnar i rännstenen. 

Eftersom jag vägrar kasta en fimp, aldrig så noga släckt, i en papperskorg då densamma riskerar att fatta eld så är rännstenen det som står till buds.

Tisdag 2 juli

Arbetsdag med flera viktiga möten ute på Arlanda flygplats. Utanför terminalerna har samtliga rökrutor raderats. Tidigare var dessa placerade 10-15 meter från närmaste in- eller utgång, något som de flesta av oss rökare genom åren respekterat. 

Där rökrutorna tidigare fanns står nu rökburar av samma sort som finns bortom säkerhetskontrollerna på flygplatsen. Dessa rökburar rymmer tre personer åt gången. Tillverkaren har sedan länge slutat att ange något pris för dessa burar men sist jag såg en prissumma, det var kanske 20 år sedan, kostade en liknande rökbur mer än 50 000 kronor/st. 

Jag törs inte gissa vad det står på prislappen i dag men inser att Swedavia, som driver de flesta av landets flygplatser, torde ha fått hostat upp en ansenlig mängd av våra skattekronor för att få alla burar på plats. På eftermiddagen, när jag snart ska resa hemåt igen, har precis ett jättelikt flygplan från ett långväga resmål landat. Kön vid rökburen utanför terminal 5 är rent löjeväckande. Många är de röksugna som trampar omkring som om de vore i akut behov av en toalett.

Onsdag 3 juli

Efter förmiddagens regn tittar solen fram på eftermiddagen. Passerar tre uteserveringar i centrala delarna av staden, vanligtvis fullsatta, varav två är helt tomma på gäster och på den tredje sitter en äldre cowboy, troligen en Texas-bo på besök, med sin hustru och tar varsitt glas. 

Vid en av de tomma uteserveringarna står en uppgiven servitris och när jag passerar säger hon ”hej-hej” i samma tonläge som vi dagligen hör från andra EU-medborgare som ber om våra bidrag. Jag inser att flera krögare kommer att tvingas slå igen och jag inser att city inom en tid kommer att bli än mer öde på kvällstid. 

Precis när jag passerar cowboyen och hans kvinna så hör jag honom upprört säga: ”What? I’m not allowed to smoke outdoors?” och det sista jag hör innan hans röst försvinner i rusningstrafiken är något om svensk ”kommunism!”

Torsdag 4 juli

Jag handlar alltför mycket hos min ICA-handlare, troligen Sveriges bästa butik, och inser att trots att jag inte har särskilt långt att gå för att komma hem så måste det bli bussen. Skylten vid busshållplatsen meddelar att det är 7 minuter till nästa avgång. Busskuren är tom och jag tänker mig en cigg i väntan på hemtransporten. 

Men visst nej, man får inte röka i närheten av en busskur även om hållplatsen ligger fullständigt öde. Förflyttar mig därför 15 meter bort och ställer mig vid ett övergångsställe som är flitigt frekventerat. Blossar och retar troligen gallfeber på ett flertal av de gångtrafikanter som hamnar i mina utblåsningar. Men vad göra när den tomma busshållplatsen är förbjudet område?

Fredag 5 juli

På väg hemåt efter en intensiv arbetsvecka slinker jag in på Systembolaget för att köpa något gott att fira helgen med (OBS! Det finns även alkoholfria alternativ!). 
Det är ovanligt lugnt i butiken och bara två kunder före mig i kön till kassan. Kvinnan som just betalar har sin, troligen högt älskade och oumbärliga, hund med sig. Tjejen i kassan upplyser om att Systembolaget inom kort kommer att förbjuda hundar och andra djur inne i butikerna. 

Detta besked mottar kvinnan med vovven på samma sätt som om någon hade upplyst henne om att hon både var ful, dum i huvudet, luktade illa samt att alla världens problem skylldes på henne. Hundkvinnan blir fullständigt rabiat och en lång, hetsig diskussion utbryter. Hetsig dock bara från hundkvinnans sida. Tjejen i kassan försöker lugnt och sakligt förklara att det finns folk som är allergiska mot hundar och folk som är rädda för hundar samt att det just i Systembolagets butiker förekommer att det kan finnas glaskross på golvet, något som inte vore bra för vovvens tassar. 

Alla argument faller platta för hundkvinnan och innan hon tar sina 10 bag-in-box samt lika många flaskor och hund och lämnar butiken så har kassakön vuxit rejält och vi är många som tänker de mest elakartade tankar om hundkvinnan. Jag vet ju inte säkert men misstänker att tanten gav sig på någon stackars rökare som befann sig på lagligt avstånd från butiksentrén och gav denne en längre utläggning om det nya rökförbudet.

Jag kontaktar vid hemkomst kundtjänst på Systembolaget och öser beröm över den kvinnliga anställda som begick en tålamodsbragd med hundtanten. Samtidigt undrade jag varför hundförbudet inte redan införts sedan länge? Svaret jag fick var att en intensiv diskussion förs inom Systembolaget men att man ännu inte definitivt fattat något beslut. 

Hur svårt kan det vara? Upp med en skylt på butiksdörrarna med en överkorsad hund på och skriv några rader på hemsidan!

Hundar har inte i butiker att göra. De kommer förvisso alltid att finnas men till hundars intressen hör nog inte shopping, särskilt inte om matte ska svepa 10 bag-in-box och troligen utslocknad glömma att hon ansvarar för ett djur!

Rökare kommer, så länge cigg finns, också alltid att finnas. De flesta av oss är hänsynstagande och går undan när vi ska blossa om det finns känsliga personer i närheten. 

Rökförbudet utomhus, på mängder av platser, kommer bara att skapa onödiga diskussioner, mer fimpar på gatorna och konkursade uteserveringar. Ingen kommer att bli gladare av detta. Inte ens de som ivrat och hurra-ropat åt lagens införande!