25 maj 2019

Airbus A319 har inte på Bromma att göra! Inget annat flyg heller!


För att starta säkert med en Airbus av modellen A319 krävs en startbana med minst 1850 meters längd. På Bromma flygplats flyger Brussels Airlines med nämnda flygplansmodell. Brommas runway är 1668 meter lång.

När jag nyligen besökte Bryssel valde jag Bromma för både ut- och hemresa. Jag har i tidigare inlägg ifrågasatt varför en Airbus A319 får använda flygplatsen. Det är ingen liten fågel.

I avvaktan på avfärd satt jag en stund i solen och tittade på startande och landande flygplan. Fick då vara med om att ett propellerplan från flygbolaget BRA missade landningen, planet kom för långt in över landningsbanan, och fick lyfta för att ta ännu en sväng ned över Farsta.

På utresan med belgarna var flygplanet glest besatt och starten kändes helt okej även om kaptenen drog på absolut max på motorerna innan han släppte på bromsarna på startbanan. Att landa på Bromma med samma, denna gång nästan fullsatta, flygplansmodell är någonting helt annat!

Ungefär 40 minuter innan vi skulle landa på Bromma tog kabinchefen mikrofonen och meddelade ungefär: ”På grund av särskilda säkerhetsregler på Bromma ber vi er att ännu en gång ta del av säkerhetsföreskrifterna. Vi ber alla dra åt säkerhetsbältet så hårt, och lågt, som möjligt. Om vi måste evakuera flygplanet så påminner vi om att inget handbagage ska tas med för att vi ska komma ut så snabbt som möjligt.”

Ett par minuter senare greppade kaptenen sin mikrofon och meddelade: ”På grund av den korta landningsbanan på Bromma vill jag poängtera att inbromsningen efter landning kommer att bli mycket kraftig.”

Hade jag varit flygrädd så hade högtalarutropen knappast gjort mig mindre ångestladdad. Även jag, som oftast finner det trevligt att flyga, blev en smula bekymmersam.

Mycket riktigt; Så snart hjulen var i marken så bromsade flygplanet in med en kraft jag aldrig upplevt förut och då har jag ändå landat på korta grusbanor på andra sidan jordklotet. När flygplanet kom till stopp återstod kanske 100 meter av landningsbanan innan vi hade kraschat ut på Ulvsundavägen!

Tidsskillnaden att resa med flygbussarna till Bromma respektive Arlanda är ca 20 minuter. Reser man med Arlanda Express till Arlanda är tidsskillnaden lika med noll.

Jag tänker att Bromma flygplats nu spelat ut sin roll, om den någon gång spelat någon roll sedan Arlanda kom till. Jag erkänner: Jag har tidigare ansett att Bromma flygplats borde få vara kvar men vem är jag om jag inte kan ändra åsikt när jag övertygas om motsatsen?

Vad händer den dag ett flygplan på väg till eller från Bromma kraschar på Södermalm? Måste det gå så långt för att alla Bromma-vurmare ska inse det idiotiska med att låta flygplatsen få fortsätta att existera?

22 maj 2019

Belgien tvingar folk till valurnorna


Just hemkommen efter några trevliga dagar i EU:s huvudstad Bryssel kan jag konstatera att valkampanjandet var större där än i Sverige. En anledning är, så klart, att Belgien även väljer nytt nationellt parlament förutom att de precis som vi väljer sina representanter till EU-parlamentet.

En annan, alls inte oviktig, anledning till det intensiva röstfiskandet är en liten detalj som jag inte trodde existerade inom EU: I Belgien, liksom i Luxemburg, råder valplikt, d.v.s det är obligatoriskt att rösta.

Det finns många argument för och emot valtvång. Jag väljer att tänka Nordkorea, landet där staten enkelt tar reda på vilka människor som är kvar inom rikets gränser genom att registrera vilka som röstar.

I Belgien förekommer ingen förtidsröstning utan du förväntas infinna dig i vallokalen på söndag. Den som inte gör det riskerar bötesstraff.

Om du av någon anledning absolut inte har möjlighet att gå till valurnorna så måste du, för myndigheterna, uppvisa dokument som styrker detta. Först om anledningen godkänns är du befriad från att rösta.

När det gäller valförrättarna i belgiska vallokaler är det lika absurt. Myndigheterna skickar ut slumpvisa kallelser till landets medborgare: ”Du skall vara valförrättare.” Den som inte fullgör denna kommendering riskerar fängelsestraff!

I de flesta belgiska vallokaler får du visa fram ditt röstkort. Den dit tvingade valförrättaren utfärdar ett elektroniskt kort som du använder i röstbåset och därefter kontrolleras det att du verkligen förbrukat din skyldighet att rösta.

Jag tänker att det inte har med demokrati att göra om medborgare tvingas till vallokalerna, vare sig det gäller att rösta eller att ta emot röster.

Att detta förfaringssätt tillåts pågå i landet där EU har sitt huvudsäte känns minst sagt förvånande, odemokratiskt och något som tillhör länder som Nordkorea!

12 maj 2019

T-baneresor är alltför högljudda och mästrande!


När en T-baneförare pockar på uppmärksamhet så brukar jag lyssna. Jag tänker att här gäller det att ta till sig instruktioner om vad som sker, om jag alls ska komma hem eller om något annat inträffat som påverkar min resa.

Precis som de automatiserade utropen är lagda i en ljudnivå som kan spränga trumhinnor, så tycks de flesta förare inte inse att de talar i en mikrofon. Alternativt förstår de inte hur en mikrofon fungerar för det skriks i smärtsam ton allt som oftast!

De senaste veckorna tycks ett nytt påbud ha gått ut från SL och MTR till T-baneförarna. Ett slags imbecillt kamikaze-uppdrag!

I stort sett vid varje resa jag gjort, och de är många, så envisas förarna med att vråla: ”Det finns flera dörrar på tåget” eller ”Tåget har 21 dörrpar.” Naturligtvis handlar det om alla de korkade människor som envisas med att köa vid första och sista dörren på tågen men om förarna inte ger folk tid att förflytta sig ett antal meter så känns utropen som alltför mästrande.

Det är liksom så dags att börja instruera passagerare om antalet dörrpar på ett tåg när dörrarna stängs. Jag tror inte att varken jag eller någon av mina medpassagerare inte inser att dörrarna på ett T-banetåg är många.

Möjligen ska de skrikande utropen få oss att tänka till nästa gång vi ska bege oss ned i tunnlarna men så fungerar inte människan påstår jag.

Om uppmaningarna ska ha någon som helst verkan måste vi resenärer genast se stora skyltar i början och slutet av perrongerna som, ödmjukt, ber oss förpassa oss mer in mot mitten. Alternativt ska det stå personal på plattformarna på de stora stationerna i rusningstid för att försöka få av- och påstigandet så smidigt som möjligt.

Än värre är den yngre manlige förare som envisas med att på var tredje station deklarera vad klockan är. Att vid Slussen få veta att ”klockan är 06.23 och det är tid för avgång mot Hässelby Strand” gör ingen människa glad. Särskilt när tågets ordinarie avgångstid var ett antal minuter tidigare!

Skrik gärna till oss välbehövda T-baneförare! Men gör det när det verkligen behövs och när det har någon verklig verkan!

Metoo-skådis kastar sten i glashus!


Häromdagen klev jag på ett snabbtåg på väg mot huvudstaden efter att ha varit på utflykt över dagen till en av mina andra favoritstäder.

Slog mig ned i min fåtölj då jag hörde en välbekant röst från andra sidan mittgången.

Där satt en av landets främsta kvinnliga skådespelare tillsammans med den store regissören och en yngre skådis i vardande.

De var helt klart på väg hemåt efter någon föreställning ute i provinserna.

Den kvinnliga stjärnan, som jag beundrat under hennes långa karriär, och de övriga talade mycket om jobbet i allmänhet och om andra skådisar i synnerhet.

Hon, min upphaussat stora hjältinna på tiljorna, var en av de Dramaten-anställda som skrev under på Metoo-uppropet. Naturligtvis helt riktigt och en bekräftelse för mig att bara för att man nästan blivit diva så betyder det inte att man inte ser det otillständiga.

Det som sedan hände motsvarar inte den bild jag haft av henne, även om hon stundtals kan vara frispråkig.

Hon ägnade en längre stund åt att, i en lite för hög ljudnivå, totalsåga en yngre kollega. ”XX har jag spelat emot några gånger men hon är ju så otroligt dålig!” Se där, ett av de mildaste omdömena jag tvingades lyssna till. Det sades värre saker än så men dessa lämpar sig inte i detta inlägg.

Den store regissören tror jag insåg att det som sades inte var lämpligt för en publik i en fullsatt tågvagn för han sänkte själv rösten betänkligt, som om han försökte att få en av sina samtalspartners att göra detsamma.

Om man anser att kräk till män förtjänar att uthängas kanske hon själv borde låta bli att hänga ut kvinnliga kollegor i ord som inte står långt bort ifrån förtal.

Vad hon säger hemma vid köksbordet skiter jag i – det är det där att tro att en publik på ett tåg är intresserade av mer än hennes scenkonst som får mig att fasa.

Det där med att kasta sten när man sitter i glashus har jag aldrig förstått mig på!

Min beundran för den stora stjärnan har fått sig en rejäl törn och troligen kommer jag att ha svårt att förstå hennes storhet framöver!

Tropicana - senast i raden att visa kundförakt!


Är svenska konsumenter helt och hållet dumma i huvudet? Ja, det tycks livsmedelsproducerande företag uppenbarligen tro.

Sedan kaffeföretaget Gevalia för ett par år sedan lät halvkilos paket innehålla 450 gram men lät priset ligga fast så tycks det bli allt vanligare med liknande försök inom andra produktgrupper.

Senast i raden är tyvärr mitt favoritmärke när det gäller juice; Tropicana, som ägs av Pepsico.

Under de senaste veckorna har enlitersförpackningarna, i tetra, försvunnit från butikshyllorna och ersatts av plastflaskor. Som kostar mer. Som innehåller 9 deciliter!

Förutom den uppenbara frågeställningen om hur miljövänligt det är att byta ut tetra mot plastflaska, trots att det på flaskorna står att dessa är gjorda av 50 % återvunnen plast, så gör företagets tilltag mig direkt illamående med pulshöjning och aggressiva tankar.

Jag kontaktar ”min” ICA-handlare och frågar honom om det är han eller Tropicana som försöker blåsa oss kunder?

Svaret jag får är ingen uppmuntrande läsning. Handlaren återkommer efter att ha undersökt saken. Han meddelar att inte nog med att innehållet är mindre i förpackningarna, hans inköpspris är dessutom höjt med 1kr 60 öre, vilket medför att handlaren nu tvingats höja sitt utpris till kund.

Mindre mängd juice i en miljömässigt sämre förpackning till ett högre pris, någon?

Jag tänker att det borde vara på plats med ett kunduppror mot livsmedelsproducenter som ägnar interna möten åt att komma på sätt att mjölka ur mer pengar ur sina kunder, kunder som de uppenbarligen tror är alltför blinda för att inte reagera mot ren idioti!

11 maj 2019

Om mormoner, Les Miserables, övergrepp och musicerande


Efter att alltid ha ansett att musikalen Grease är oslagbar har jag plötsligt ändrat åsikt.

För en tid sedan visade SVT en BBC-produktion av Victor Hugos berömda roman ”Les Miserables.” Inte musikalen utan en dramatisering av romanen. Skrämmande, vacker och med fantastiska skådespelare. Jag, som aldrig läst romanen, förstod plötsligt mer av själva handlingen än jag gjort när jag bara sett och lyssnat till musikalen. Att nu lyssna på musikalen ger mig gåshud!

Trogna läsare av min blogg vet att jag hyser en slags skräckblandad förtjusning för mormonerna. Det är någonting med den där präktiga familjesammanhållningen, murbyggandet mot samhället i övrigt, tindrande barn och, inte minst, deras musikalitet som fascinerar mig.

Nu är det inte alls aktuellt att jag skulle ”trilla dit” och för den delen tror jag inte att de skulle vilja ha mig som medlem heller. Att vara gay, röka, dricka alkohol men inte begå övergrepp mot barn torde knappast vara en CV som renderar en plats i mormonernas himmelrike. Dessutom saknar jag det viktigaste; Tron!

Det där med övergreppen är intressant. Trots att det bevisligen är ett stort antal fall där medlemmar i mormonkyrkan begått fruktansvärda övergrepp mot barn så finner jag en sida på kyrkans svenska avdelning som, åtminstone underförstått, försöker leda i bevis att allt är en missuppfattning och att kyrkans medlemmar minsann är fria från synd. Allt annat är oacceptabelt påstår skribenten som menar att om det osannolika faktiskt har hänt så borde det vara en sak för kyrkan att åtgärda internt. (Det har ju gått sådär!)

Men åter till det goda! Musiken. The Mormon Tabernacle Choir and Orchestra har jag nämnt tidigare i några inlägg. Med världsturnéer och fantastiska konserter från det egna templet i Salt Lake City är jag en stor beundrare.

Nu har jag funnit fler musicerande mormoner!

En familj, Le Baron Family, bestående av ett gäng syskon med respektive, har blivit virala och det är nu Les Miserables åter få komma in.

I en video, inspelad i familjeöverhuvudens, mammas och pappas hus, ståendes i vardagsrummet framför en karaokemaskin, framför de ”One day more” ur min, numera, favoritmusikal. Ja men herregud (!) vad de sjunger. De gör det med småbarn i famnen och åtminstone ett barn som stundtals tittar in i kameran. Anledningen till denna inspelning var att mamma Le Baron önskade sig just detta som mors dags-present.

Jag vet inte hur många gånger jag sett denna inspelning. Vilka röster!

I mitt nästa liv kanske jag blir en musicerande mormon, vem vet? Nej, det kommer inte att hända den gången heller. Jag tror på något annat och skulle jag bli mormon skulle jag se det som ett straff – även om jag säkerligen skulle sjunga som en Gud! Då också!

8 maj 2019

Skrota kvitton viktigare än att skrota plastkassar?


TT berättar i dag att butikskedjorna som skrotar papperskvitton blir fler när ICA inom kort börjar erbjuda digitala kvitton. Det handlar om att spara papper och att lindra miljöpåverkan. Att plastkassarna fortsatt tillåts finnas kvar är av mindre betydelse tycks resonemanget lyda.

Peter Muld, digitalchef på ICA, säger om de digitala kvittona: ”Tanken är att det plingar till i telefonen så att man kan kolla det på en gång.”

Min spontana reaktion på detta är att jag redan på förhand är mer än trött på människor som dumglor i sina lurar utan att ha koll på om de t ex är i vägen för andra. Ska hela kön på ICA börja kolla i sina telefoner för att kontrollera de nyss gjorda inköpen torde det bli kaos.

Fast människor i det här landet tycks allt mer sällan kontrollera att den betalda summan för matvarorna verkligen är den rätta.

När jag har packat ned mina varor går jag åt sidan för att kolla mitt kvitto. Min huvudsakliga butik är en ICA Kvantum. Inte alls sällan finner jag att jag fått betala för mycket. Det är ofta extrapriser som inte blivit rätt inlagda i butikens kassasystem.

Jag går till butikens förbutik, visar kvittot, uppmanas plocka upp varan/varorna som registrerats fel (självklart ligger dessa längst ned i någon av mina ibland många kassar, pust!) och sedan ska det produceras ett rättningskvitto som jag ska skriva under innan jag får mellanskillnaden mellan rätt och fel pris i min hand. Hur hela den processen är tänkt att fungera i framtiden vete tusan!

Dessutom; ICA har en regel som säger att om den inskannade varans pris blivit fel så har du som kund rätt till inte bara mellanskillnaden utan dessutom 25 kronor extra som plåster på såren och tack för att du varit uppmärksam. Just den detaljen har renderat mig flera tusen kronor i ”plåster och tack” då jag fått ut hundratals 25-kronor, hos diverse ICA-handlare. Det tackar jag för medan stora delar av resten av kundkretsen tycks finna det okej att betala fel pris.

En enkel start för all handel vore att helt enkelt kunna skippa att skriva ut ett kvitto om kunden inte vill ha något. I dag får vi frågan ”Vill du ha kvittot?”, när detta redan är utskrivet. Mycket märkligt.

Tillbaka till plastkassarna: Häromdagen beslutade Islands regering att förbjuda gratis plastkassar från 1 juli i år. De nöjde sig dock inte med det utan det lilla nordiska öriket förbjuder plastkassar helt och hållet från 1 januari 2021. Det kallar jag ett föredömligt beslut som fler länder borde följa, inte minst Sverige! I stället är det mindre papperslappar, kvitton, som tycks vara mest angelägna att stoppa.

Okej; Nästa gång det blir fel i ICA-kassan, tittar jag i min telefon på det just "inplingade" kvittot. Jag är nog helt perplex och stressad (vem är det som vill något nu?) så jag kommer mig inte för att packa ned mina varor innan nästa kund pockar på utrymmet på varubandet. Jag går till förbutiken, rotar i mina kassar efter varorna vars pris blivit fel, letar fram mobilen igen för att kunna visa kvittot, var var det nu igen kvittot hamnade, och jag svettas av irritation. Mellanskillnaden ska tillbaka in i min telefon och kanske måste jag signera digitalt (via bank-id då eller?). 25-kronan kommer i ett eget mess och här ska också signeras.

Håhåjaja, om vi kunde komma på mer briljanta idéer i det här landet, att skrota plastkassar t ex, än att göra en snabb sväng för att köpa mjölk till ett konstprojekt värdigt Konstfack och deras besynnerliga elever.

6 maj 2019

Nathan Shachar sågar palestinska Hanan Ashrawi


Vet du vem Mats Erik Ahnlund är? Inte? Om jag säger att han är en omhuldad, åtminstone till idag, DN-journalist och son till nu bortgångna Knut Ahnlund och Katarina Kraft, den förre journalist, kritiker och medlem av Svenska Akademien, den senare kärnfysiker och vetenskapsjournalist.

Ringer fortsatt inga klockor?

Om jag säger att han numera heter Nathan Shachar och lovordas för sina målande reportage från Israel och den latinska världen så tror jag att ett antal polletter trillar ned.

Jag har genom åren ansett mig vara en Israel-vän. Möjligtvis har denna inställning nu fått sig en rejäl törn.

Häromdagen skrev Shachar en artikel i DN som bl a gick ut på att Eurovision Song Contest kan vara i farozonen p g a raketskjutningarna mellan Israel och Gaza-remsan.

I samma veva skrev tidningen Jerusalem Post om Hanan Ashrawi, palestinsk politiker, som i bryska ordalag fördömde Israel, och indirekt USA, för det som nu pågår. Jag mejlade en länk till denna artikel till Nathan Shachar, trots att jag vet att han anser att Jerusalem Post är en oseriös blaska, f ö märkligt att komma från en journalist som en gång i tiden arbetat på nämnda tidning!

Förutom att vara talesperson för, åtminstone delar av, den palestinska befolkningen så har Ashrawi fått mottaga ett antal utmärkelser för sina gärningar. Hon har fått orden ”Légion d'honneur”, den högsta orden Frankrike har att erbjuda. Hon har mottagit Olof Palme-priset, Mahatma Gandhi International Award for Peace and Reconciliation och många, många fler utmärkelser. Hon var fredsdrivande under den första intifadan. Hon är professor i engelsk litteratur och hon driver jämställdhetsfrågor.

Oaktat vad man anser om konflikten i Mellanöstern så anser jag att Ashrawi har varit en begåvad människa som med stor saklighet har kunna förklara sitt folks syn på sakers tillstånd.

Det anser inte Nathan Shachar!

Som svar på mitt mejl fick jag några rader där avslutningen lyder, och jag citerar ordagrant:
”Ashrawi har aldrig någonsin under snart 40 år i etern sagt något tankeväckande, oväntat, spännande, upplysande eller icke-floskulöst.”

Att så totalt såga en person som många respekterar och lyssnar till må stå för Shachar själv. Det är bara det att han vid detta tillfälle representerar DN förutom att han har sin egen journalistiska heder att ta hänsyn till.

Jag tänker att konflikten mellan Israel och Palestina inte är helt lättbegriplig. Det är många beskyllningar som haglar tillsammans med raketerna. Jag inser nu att DN väljer att låta en av sina journalister okritiskt göra sin helt egna tolkning av det som sker och om människorna det berör.

Visst, jag är fullt medveten om att DN, genom sina ägare Bonnier, troligen förväntas ha en solig syn på Israel och det som landets makthavare och befolkning hittar på. Däremot förväntar JAG mig mer och bättre av Sveriges största morgontidning och dess journalister.

Jag kommer aldrig mer att fästa någon som helst vikt vid det Nathan Shachar skriver!

5 maj 2019

Ryska kraschen övertygar; Lägg ned Bromma genast!


När jag på söndagskvällen ser de dramatiska filmerna från Moskvas internationella flygplats Shermetyevo står det plötsligt klart för mig; Bromma flygplats måste läggas ned bums!

Jag trodde aldrig att jag skulle komma till denna slutsats då jag ständigt ivrat för att en huvudstad måste ha en flygplats hyfsat nära city.

Flygplanet som brinnande nödlandade i Moskva under söndagen var av typen Sukhoi. Jag har alltid påstått att jag aldrig kommer att sätta mig i en flygplanstyp fabricerad i Putin-land.

Således har mina senaste resor till Bryssel skett med en annan flygplanstyp och från en annan flygplats än Bromma. Under några år flög det belgiska flygbolaget Brussels Airlines från Bromma till Bryssel med just flygplan från Sukhoi. Flygplan som fick mången Stockholmare att klaga över det höga bullret.

Belgarna insåg, för något år sedan, att den ryske flygplanstillverkaren inte kunde tillhandahålla reservdelar i den omfattning som behövdes och beslöt sig därför att upphöra med flygplanstypen från Putin-land.

I dag flyger Brussels Airlines på Bromma med, en visserligen mindre variant av men ändå, en maskin från Airbus-familjen, en A319. När denna flygplanstyp sänker sig ned över de stockholmska söderförorterna tänker jag varje gång; Nu har ni flugit fel, Arlanda ligger inte i närheten, ni är för stora!

När jag skriver detta så påstås det att 13 personer har dött på Sheremetyevo. Jag tänker att Putin borde ge kaptenen på flygplanet en guldmedalj. När jag ser filmerna från den brinnande nödlandningen så framstår det som ett mirakel att någon överhuvudtaget överlevde.

Svenska inrikesflygbolaget BRA meddelade nyligen att de skrotar sina åldrande Avro-jet och behåller propellerflyg på sina sträckor från Bromma. P.g.a. svikande kundunderlag, beroende på klimatoron, så finner de det lämpligt att sluta med jet från Bromma.

Jag sträcker mig nu längre än så; Lägg ned Bromma genast!

4 maj 2019

Flamländska är inte språket i norra Belgien!


Den som någon gång besökt Belgien vet att landet är skarpt delat av en osynlig gräns. En gräns som även skär genom delar av huvudstaden Bryssel.

Söder om gränsen kallas området för Vallonien. Här är merparten av invånarna franskspråkiga men vallonska och tyska förekommer också lokalt. Att som besökande turist försöka sig på att samtala på engelska möts med axelryckningar och kanske en fnysning.

Norr om gränsen befinner vi oss i Flandern. En mer välmående del av Belgien där du ofta kan göra dig förstådd på engelska. Men vad kallas språket som de flesta invånare pratar här? Om detta har jag snart hört lika många varianter som det finns belgare. Jag tror att det är en mer än vanlig uppfattning att språket som talas i Flandern är flamländska. Så fel det kan vara!

För många, många år sedan gick jag en utbildning i Madrid. En utbildning där vi elever kom från stora delar av världen. Jag minns att två tjejer, en från Flandern och en från Nederländerna bestämt påstod att de inte kunde konversera med varandra. Då tyckte jag att detta lät märkligt och så här i efterhand tänker jag att de båda tjejerna lurade skjortan av oss andra.

Jag försöker besöka vackra, om än otroligt märkliga på många sätt, Belgien minst en gång om året. Snart är det dags igen och jag ser mycket fram mot några dagar i glada vänners lag.

Inför årets besök bestämde jag mig för att kolla upp det där med flamländskan och fann ganska snabbt att åsikterna är många och källorna på internet är outsinliga.

Jag började därför med Belgiska statens turistbyrå, som konstaterar att de officiella språken i Belgien är franska, tyska och nederländska! Inte ett ord om flamländskan alltså.

Sedan blir det en smula mer ogreppbart.

I en artikel i SvD, från 3 nov 2002, skriver Olle Josephson, att flamländska och nederländska är samma språk. Någon mening senare påstår han att i Belgien talas belgisk nederländska och i Nederländerna talas holländsk nederländska. Är det någon som fortsatt är med i det resonemang som fick mig att utbrista ”men herre jävlar”! ”Ursäkta herrn, men talar ni holländsk eller belgisk nederländska?”, är knappast en frågeställning som jag någonsin kommer att utsätta någon för.

Jag fortsätter mitt sökande och finner att flamländska är en ”nederländsk dialektgrupp” som inte ska förväxlas med belgisk nederländska. Å nu blev allt genast helt solklart, eller?

I vardagligt tal omnämns språket som människorna i Flandern talar för flamländska och just detta faktum gör att snart nog ingen vet vad som avses.

Helt klart är dock att de som talar det som många kallar flamländska utan tvivel skall benämnas nederländskspråkiga.

Jag inser redan minuterna innan jag publicerar detta inlägg att jag kommer att möta mycket motstånd, inte minst från de som genom åren försökt förklara för mig att en flamländare har mycket svårt att göra sig förstådd med en nederländare och att jag inte förstår när jag hävdar motsatsen.

Dock lutar jag mig mot Olle Josephsons text i SvD då han konstaterar att skillnaden mellan en flamländares och en nederländares språk är ungefär lika stor som mellan sverigesvenska och finlandssvenska.

Så! Då var det utrett! Ska bli kul att snart få gestikulera med valloner på icke existerande franska samt språkas vid på engelska med flamländare som talar nederländska.