Varför veganska produkter som ser ut som kötträtter?

Jag tror att de allra flesta av oss har börjat förstå under 2019 att vi inte kan fortsätta att äta som vi gjort tidigare. Köttkonsumtionen måste minskas och mera grönsaker måste in på middagstallrikarna.

I våra snabbköp ökar antalet produkter som kallas vegetariska och veganska och våra hamburgerkedjor gör allt de kan för att få oss att käka burgare som ser ut som burgare men som har ett ursprung på ett ärt- eller sojafält i stället för hos en köttproducent.

Jag har länge undrat varför jag ska peta i mig en så kallad hamburgare som inte innehåller kött? Vad är det som säger att en vegetarisk-vegansk produkt måste se ut som något den inte är?

I ICA-kurirens nya nummer, som utkommer 2 januari, skriver tidningens chefredaktör Helena Rönnberg en ledartext som är inne på samma spår. Med två familjemedlemmar som är veganer får hon ofta synpunkter från omgivningen; ”Oj, vad äter ni då hemma?” och ”Åh, så besvärligt” är sådant hon ständigt får höra.

Hon bortförklarar dock det faktum att en vegansk falukorv ser ut som den gör med att vi är människor som lärt oss ett sätt att äta på och att vi vill att maten ska se ut som den alltid har gjort, även om den innehåller andra beståndsdelar.

Själv tänker jag precis tvärtom!

Uppvuxen i en familj där pannbiffarna med lök, köttfärssåser och söndagsstekar varit heliga på middagsbordet, tillsammans med ugnsstekt falukorv, raggmunk med hårdstekt fläsk och kålpudding med rårörda lingon, så tänker jag att det vore spännande att testa något nytt men inte på det sätt som presenteras alla oss just nu.

Jag gillar mat, kanske litet för mycket, men har ingenting alls emot att testa nytt.

Första gången jag åt en thailändsk vegetarisk rätt, i Thailand långt innan chartersvenskarna översvämmade landet, så tyckte jag att det var häftigt. Att 1982, som reseledare på Mallorca, försöka övertyga skeptiska svenska gäster att testa vitlöksdoftande champinjoner var som att stånga huvudet blodigt mot en stenvägg.

Jag testar gärna nytt och är beredd att ompröva min vurm för, bäva månde Livsmedelsverket, mediumstekta hamburgare.

Jag tror dock att flera än jag skulle bli nyfikna om det som serverades inte liknade något som vi förknippar med kött!

En sojakorv eller en ärtburgare gör liksom ingen glad. Ska jag börja käka som veganaktivister förespråkar så måste jag lockas mer initierat än att jag uppmanas käka något som liknar det jag gärna petar i mig men som på intet sätt imponerar på mig!

Madeleine In Hwa Björk borde bli Adoptionsombudsman!

För den som inte lyssnade till P1 Vinter i går då kloka och ifrågasättande Madeleine In Wha Björk fick denne bloggare att förfasas, uppröras och knappt vågade mig på att andas så vill jag bara säga: Gör det! Programmet finner du här.

För alla de som allvarligt funderar på att adoptera borde programmet vara obligatoriskt innan någon adoption kan vara aktuell.

För de organisationer som sysslar med att hjälpa svenska singlar och par att bli adoptivföräldrar borde Madeleines Vinterprat vara en väckarklocka av sällan skådat mått!

Madeleine hänger ut Adoptionscentrum och sättet hon gör det på gör mig helt övertygad om att organisationen aldrig haft något på fötterna! Jag hoppas verkligen att det görs grävande uppföljande reportage som klargör hur organisationen lyckats presentera en tredje felaktig beskrivning av Madeleines bakgrundshistoria. Håret reser sig på mina armar när jag hör henne berätta!

När Madeleines berättar att hon i sin barndom satt med sina släktingar i en trappa hos mormor och morfar, de svenska adoptivmorfäldrarna, så var två av barnen adopterade från Chile och två från Sydkorea. Det har visat sig att tre av de fyra adopterade hade konstaterade felaktigheter i sina adoptionspapper.

Utan att veta säkert är det lätt att tänka att det intensiva adopterandet genom åren kan dölja så många felaktigheter, stulna barn, dåligt mående vuxna och personliga katastrofer så att det är svårt att överblicka.

Madeleine berättar att hon i dag är mer än rädd att skrämma bort man, barn, adoptivföräldrar och sin hyfsat nyfunna koreanska släkt bara genom att säga fel saker, fokusera på fel saker eller helt enkelt bara sväva iväg i tanken vid fel tidpunkt!

Jag hoppas att de som allvarligt funderar på att adoptera ett barn tänker till en extra gång. Möjligheten att du räddar ett barn som hade varit dömt på förhand till ett rikt liv är visserligen stor. Dock är risken att barnet är stulet, bakgrundshistorien förfalskad och adoptionsorganisationen lögnare uppenbarligen extremt stor. 

Det är ingen mänsklig rättighet att skaffa barn, varken på egen väg eller genom adoption.

Till Madeleine skulle jag vilja säga: Jag inser att tankarna kommer att rusa genom ditt huvud i resten av ditt liv! Vem är jag? Hur skulle mitt liv ha kunnat bli? Jag hoppas att du orkar omsätta alla dina erfarenheter i något större! Om det funnes en position som Adoptivombudsman vore du gjuten på posten! Någon som du skulle behövas på en post som tar till vara alla inblandades rättigheter och skyldigheter! Tusen tack för att du delar med dig av något jag inte hade en aning om!

Två nya lagar vi hade kunnat vara utan 2019

Om mindre än en vecka skriver vi 2020. Ett år går fort och så här på upploppet för 2019 tänker jag på två beslut som fattades och som knappast gjorde Sverige till ett bättre land.

På annandagen berättar SR Ekot att sedan den nya tobakslagen trädde i kraft 1 juli så har fem kaféer hotats med vite för att de inte följt de nya reglerna. Fem!

En miljöinspektör säger till reportern att han är förvånad över det svaga utfallet.

Tre kaféer i Göteborg har överklagat hotet om vite och ärendena ligger nu hos Förvaltningsrätten.

Rökförbudet gäller som bekant vid entréer, på perronger, i busskurer och på serveringar. I samband med att förbudet försvann alla askkoppar i offentlig miljö. Följden har blivit att det nu ligger drivor av fimpar i rännstenar, 10 meter från entréer och busshållplatser osv. På vilket sätt detta varit lagstiftarens önskemål är svårt att säga men jag tänker att borttagna askkoppar knappast är det som får en rökare att fimpa för gott.

Att de fem viteshotade kaféerna dessutom alla är vattenpips-kaféer får mig att tänka att lagens långa arm kanske borde ha avstått för att inte framstå som helt igenom rasistisk. Den som väljer att gå till ett vattenpips-kafé förväntar sig inte ett kafé utan vattenpipor!

Att perronger och busskurer i betydligt större omfattning än tidigare nu är rökfria är bra. Den som inte vill bli utsatt för andras rök ska kunna slippa det. Eller ställas inför ett val! Jag vore intresserad av att ta del av vad ägare till uteserveringar anser om förbudet? Hur många krogar har fått minskat kundunderlag på grund av den nya lagen?

Kanske hade det, just när det gäller krogar och kaféer varit bättre med ett fritt val för kunderna; En skylt som förklarar att etablissemanget är rökfritt eller hälsar alla, inklusive rökare, välkomna.

Att förvaltningsrätten ska spendera pengar på att utreda om ett viteshot är rimligt eller ej är att låta det hela gå för långt!

Den 15 juli, bara två veckor efter det utvidgade rökförbudet, trädde en annan lag i kraft. Regeringen beslöt att ändra i Trafikförordningen och vi fick veta att vi hädanefter ska gå till vänster och cykla till höger på gångvägar.

Transportstyrelsen påstod att det hela skulle ”underlätta samarbetet mellan gående och cyklister då de får ögonkontakt.” Hur jag än vrider och vänder på detta påstående så förstår jag inte på vilket sätt jag som gående fick bättre kontakt med en cyklist 15 juli än vad jag hade tidigare.

Den förändrade trafikförordningen har inte lett till något annat än en utökad förvirring.

Under några veckor efter att den nya regeln trätt i kraft så försökte jag verkligen att hålla till vänster på gångbanorna, men till höger på andra ställen. Det visade sig att jag ständigt kolliderade med människor och ständigt såg jag andra trafikanter med liknande problem som jag.

Nu är jag tillbaka till höger på gångbanan igen och det hela flyter på bättre igen.

Ibland tänker jag att det finns för många tjänstemän i politisk verksamhet som har på tok för litet att göra och därför brainstormar fram det ena dåligt förberedda förslaget efter det andra och lägger fram dessa inför intet ont anande politiker för beslut!

Media och psykologer excellerar i ensamhet inför storhelger

Precis som inför alla jular jag minns, och precis som inför varje midsommar och påsk jag upplevt, så poppar de upp! Förståsigpåarna, psykologerna och journalisterna som fullkomligen älskar att vältra sig i det faktum att det finns människor som tillbringar storhelgen, eller i alla fall delar av densamma, i ensamhet.

Det ska ältas, ömkas, ynkas och förfasas i en aldrig sinande tårfylld flod.

Visst – jag inser att det finns människor som av olika skäl tvingas att ha sig själv som enda sällskap när andra firar familjesammankomster av monstruösa mått.

Missbruk, ofrivillig hemlöshet eller bortglömd på ett äldreboende efter långt och strävsamt liv är anledningar till att människor kan närma sig depressionens branter. Även den som ligger på sjukhus ömkas. Om man betänker att den som ligger på sjukhus troligen inte skulle ha varit i livet om inte sjukhusplatsen stod till buds så kanske ensamheten är att föredra framför alternativet.

Men att det skulle motsvara en nationell kris av så stora mått som medias excellerande i ensamhet som inför storhelger är något jag bestämt betvivlar.

När Marianne Mörck, strax innan hon fusktänder led-ljuset med fjärrkontroll, lägger huvudet litet på sned och verkar uppriktigt ledsen å alla ensammas vägnar så tänker jag att är det någon gång den ofrivilligt ensamma inte vill bli gnuggad i fejset med detta så är det när SVT:s julvärd står i begrepp att önska alla en God Jul!

Inför denna jul började TT ett par dagar före dopparedan. I en artikel, publicerad av mången medieredaktion i riket, där helgen kallas ”smärtsam” för ensamma intervjuas bland annat Karin Schulz, generalsekreterare vid föreningen Mind, som arbetar mot psykisk ohälsa. Karin drar i med de vanliga klyschorna och klämmer sedan i att nyårshelgen är den tid på året då flest människor tar livet av sig. Hon har säkert på fötterna när hon påstår detta men eftersom vi inte får ta del av någon statistik så är det svårt att sätta självmorden på grund av ensamhet i någon slags jämförelse med de självmord som i alla fall skulle ha inträffat när ett nytt år närmar sig.

SVT spär på med att julen är jobbig för människor med alkoholproblem. Ja, om problemen går ut över oskyldiga offer som barn så är det bestämt så. Att dessa barn helt säkert har ett helvete under även resten av året är märkligt nog inte lika intressant verkar det som.

I DT, Dalarnas Tidningar, skriver de tre KD-politikerna Ebba Busch Thor, Jakob Forssmed och Torsten Larsson en debattartikel med rubriken ”Ensamheten behöver brytas.”  De skriver bland annat: ”Även den som är omgärdad av familjen kan känna sig ensam” och vips känner jag att snart är vi nog ensamma i alla sammanhang. Oavsett om ensamheten är självvald eller påtvingad så ska den uppenbarligen förbjudas!

Genom mitt snart sex decennier långa liv har jag tillbringat allt från galna familjejular, som många gånger urartat i något Norén-regisserat, till jular i underbar ensamhet, klädd i mjukisbrallor och t-shirt. Jag har bott och arbetat utomlands, befunnit mig på semestrar långt ifrån släkt och vänner eller firat jular med människor jag knappt träffat tidigare. Ett helt spektra finns med då mitt livs jular ska beskrivas.

Jag tror inte att den mediala uppmärksamheten inför storhelger gagnar någon, varken den som är ofrivilligt ensam, självvalt solo eller umgås med horder av släktingar och vänner som de sällan träffar annars under ett vanligt år.

Dagen före julafton besökte jag den stora ICA Kvantum där jag brukar göra de flesta av mina inköp av dagligvaror. Jag försäkrar att jag upplevde minst två skilsmässor i vardande. Medelålders par som sönderstressade av julhetsen tog ut allt de hade mot varandra i samband med val av julskinka och huruvida brysselkål verkligen hade på julbordet att göra. Det var sannerligen ingen vacker syn. Som tur var hade inget av paren några barn eller barnbarn med sig i butiken men jag tänker att de under dagen i dag knappast kan ha tindrat som förväntat av övriga i släkten!

När jag googlar ensamhet och jul får jag ohyggligt många träffar.

En av de absolut vettigaste är sajten Doktorn, ett kommunikationsföretag inom medicinbranschen som bland annat producerar väntrums-TV, tidningar till husläkarmottagningar mm. 

Chefredaktören Anders Åker skriver i ett nypublicerat inlägg att ensamheten inte alls behöver vara så förfärlig och han konstaterar att många väljer att bara vara för sig själv. Ensamhet behöver inte betyda ”att man är olycklig eller har råkat ut för något.” Så utmärkt sammanfattat.

Nästa gång jag tar del av något en psykolog säger eller en nyhetsbyrå skriver om ensamhet inför en storhelg så skulle jag vara tacksam om det samtidigt publiceras omfattande statistik på hur stort problemet verkligen är. Först då kommer jag kanske begripa. Eller så kommer jag att tänka att psykologerna liksom nyhetsjournalisterna bara är präktigt självupptagna av sina påstådda yrkesframgångar och storfamiljer så att de troligen står vid brysselkålen på ICA Kvantum dagen före julafton, kanske redan nästa år, och skäller ut sin partner som i sin tur bara längtar efter en storhelg i ensamhet!

Spanien slår sitt eget rekord i antalet transplantationer!

I Sverige väntar runt 900 patienter på att få ett nytt organ. Ungefär en patient i veckan avlider i väntan på transplantation. I vårt land går det 19 organdonatorer per miljon invånare och år läser jag på hemsidan hos MOD, mer organdonation, partipolitiskt obunden och med Prins Daniel som beskyddare. Ca 800 transplantationer utförs årligen i Sverige.

Spanien har under de senaste 25 åren varit världsledande på transplantationer. Landet har 47 organdonatorer per miljon invånare och antalet transplantationer som utfördes översteg 5000 stycken redan under 2017, skriver Svenska Magasinet.

Spanien har förvisso nästan fem gånger så många invånare som Sverige men detta beskriver ju på intet sätt landets framgångar inom transplantationskirurgin.

Den svenska vården står just nu i skottgluggen på många sätt. Trots långa vårdköer så sparkas personal på storsjukhusen och detta påstås bero på ekonomin.

Förra fredagen, den 29 nov, slog Spanien sitt eget rekord i antalet utförda transplantationer under ett och samma dygn, rapporterar spanska public service RTVE.

19 donatorer resulterade i 38 transplantationer. 27 sjukhus över hela Spanien, samt ett i Frankrike, hade transplantationsteam involverade under dagen. 12 spanska flygplatser användes för transporter. Från Kanarieöarna i söder till Baskien i norr engagerades en stor mängd personal och många patienters dödsdomar kunde omvandlas till pånyttfödelse.

Statistiken talar sitt tydliga språk: Det är något rejält sjukt med svensk sjukvård! Den skulle kanske behöva transplanteras med spanska kunskaper och engagemang och framförallt är det dags att vi slutar att skylla på brist på pengar medan människor dör i utsiktslös väntan på ett nytt organ!

Julkalendern startar föräldrastorm!

Jag har just haft nöjet att se första avsnittet av årets julkalender i SVT: ”Panik i tomteverkstan.”

Bjällrigt, juligt och med fina skådespelare så tror jag, löjligt barnslig när det handlar om julkalendrar, att årets juluppladdning kommer att bli en succé.

Det tror inte en flock skitnödigt ängsliga föräldrar som, enligt SVT, rasar i social media och mot public serviceföretaget.

Ängsligheten från de supercurlande mammorna och papporna handlar om att kalenderns första avsnitt kan få deras telningar att börja tvivla på att tomten finns! Nähä?

SVT svarar genom att hänvisa till en studie publicerad i The Lancet Psychiatry, där hjärnskrynklare konstaterar att om föräldrar blåljuger sina små barn rätt upp i ansiktet så finns det anledning att tro att barnen senare i livet kommer att ifrågasätta sina föräldrars trovärdighet inom åtskilliga ämnesområden.

Det stormar alltså i julmustglasen denna första advent!

För somliga föräldrar torde det vara nödvändigt att revidera sina föräldraskap!

QX - tidningen faller i egengrävd grop!

Tidningen QX är ett slags livsstilsmagasin med främsta målgrupp hbtq-världen. Det är mycket nöje, kultur, glitter, glamour och schlager, enkelt beskrivet. Tidningen står också bakom Gaygalan som sänds i TV.

QX distribueras gratis och finns att hämta på många platser, främst i storstadsområdena.

Jag har genom åren trivts med ytligheten som endast undantagsvis blandas med mer seriös rapportering.

I min bekantskapskrets finns ett par journalister, båda svårt heterosexuella. När jag bad dem bläddra igenom några nummer av QX så hörde jag muttrande kommentarer som ”naivt”, ”dålig research”, ”vänsterpolitiskt” och något mer, som inte lämpar sig i skrift på grund av sin absoluta fördomsfullhet. Tidningen, som ska stå för allas rätt att älska den man vill, sågas alltså av mina vänner murvlarna.

I QX decembernummer, just utkommet, skriver tidningens mångårige krönikör Roger Wilson i sin sista kolumn: ”Jag känner mig lite korkad som naivt nog låtit mig invaggas i tron på att hbtq-rörelsens framgångssaga nått sitt lyckliga slut.”

Jag känner igen mig i det Roger skriver då jag också tänkt att det går bra nu! Ända tills jag tänker på utvecklingen i många andra länder som Uganda, Ryssland och varför inte Ungern som sägs hoppa av Eurovision Song Contest för att evenemanget är för ”homosexuellt!”

Självklart måste kampen för allas rätt att älska vem man vill fortsätta att försvaras och självklart måste kampen för samma lagliga rättigheter, och skyldigheter för den delen, för både heteros och homos fortsätta att föras så länge det finns de som vill stänga världens samtliga garderobsdörrar.

Därför spelar QX, och deras motsvarigheter ute i världen, en viktig roll och det är därför minst lika viktigt att de förvaltar sina uppdrag på bästa tänkbara sätt.

I decembernumret av QX faller tidningen på eget grepp. I ivern att värna, försvara och kämpa för lika rättigheter så blir försöken ibland ogenomtänkta och riktigt, riktigt usla!

Tidningen berättar om företaget ”Fredagsräkan”, ett företag som i Stockholm kör färska skaldjur med tillbehör till kunders ytterdörrar lagom till fredagsmyset. Wow, vilket initiativ tänker jag och börjar genast planera inför att testa tjänsten.

Sedan kommer det:

"Leveransbilarna körs uteslutande av flator vilket garanterar en snabb och trygg utkörning av dina skaldjur."

Förutom att vara årets absoluta bottennapp från tidningen som ska vara fördomsfri och välkomnande för alla så kommer jag genast på ett antal raljanta kommentarer till påståendet varav det mest fördomsfulla, förnedrande och korkade är: För att de redan luktar fisk eller?

Att QX påstår att alla flator är utmärkta bilförare, om än troligen fortkörare då leveranserna är ”snabba”, har så god hygien allihopa så att de kan hantera färska livsmedel samt att allesammans har ett fläckfritt förflutet på alla sätt så påstår QX samtidigt att varken manliga homosar eller minsta lilla hetero skulle kunna fixa utkörningen av räkor på samma högkvalitativa vis.

Det är precis ett sådant påstående som gör att jag så sakteliga börjar förstå hur mina journalistvänner tänker och jag inser att jag redan nu börjat läsa QX på ett sätt som jag inte trodde skulle ske.

Rubriken till Roger Wilsons avslutande krönika lyder: ”Sista ordet. Tack och hej!” Det är ett slags statement som jag hoppas att få slippa använda.

Jag hoppas att QX skärper till sig på många plan. Tidningen och dess budskap är för viktiga för att slarvas bort genom rena dumheter!