Går Thomas Cook i konkurs fäller jag en tår men sörjer inte!

Inom ett dygn kommer vi att veta om en av världens största konkurser inom resebranschen är ett faktum.

Thomas Cook, där svenska arrangören Ving, danska Spies, finska Tjäreborg och kryssningssäljaren Globetrotter ingår, står inför sin största kris någonsin.

Som anställd vid Spies under början av 1980-talet, under Simon Spies ledning, var Ving-anställda min värsta fiende. Vi hälsade aldrig på varandra när vi möttes på Palmas flygplats för att ta emot resenärer som kom med Scanair- och Conairflighter.

Scanair blev Premiair som blev Thomas Cook Scandinavia. Än i dag är det många av mina dåtida kollegor som flyger för Thomas Cook. Jag känner för dessa trogna medarbetare och tycker att det skulle vara förfärligt om all deras kunskap och erfarenhet från och med i morgon skulle visa sig vara betydelselös.

Samtidigt tänker jag, ganska så illasinnat, att det vore skönt om koncernen fick somna in.

Som charterresenär hos Ving har jag haft det fantastiskt. När allt fungerar som tänkt så har det varit toppen. Det är när något går snett som det visar sig att Thomas Cook Scandinavia och Ving genom åren lämnat en hel del att önska.

Flygbolaget anser att dansk lag står över EU´s dito och vid reklamationer har flygbolaget endast erbjudit en struntsumma i ersättning till misshandlade passagerare, något jag bloggat om tidigare och som Allmänna Reklamationsnämnden flera gånger påtalat.

Är sagan Thomas Cook över i morgon vid den här tiden så lär det bli betydligt dyrare för semestrande skandinaver som söker efter paradis. Åtminstone till en ny koncern visar sig ha kapacitet att möta TUI på marknaden.

Det är dramatik på hög nivå det som nu sker. Många solsugna svenskars vintersemester kan, om bara några timmar, visa sig vara spolierade.

Att som Ving´s kommunikationschef Fredrik Henriksson försöka lugna svenska resenärer, som han gör till SR Ekot, genom att säga att resegarantin gäller är knappast någon tröst för de som redan bokat och sett fram emot sköna dagar på en paradisstrand. Att hitta en ny resa lär knappast bli lätt för dessa resenärer och hur lång tid det tar innan dessa kan få ut sina pengar vid en eventuell konkurs vet väl ingen?

Det som en gång var så bra har misskötts in absurdum. Somnar Ving, Globetrotter, Spies och Tjäreborg i morgon kommer jag att fälla en tår. Mest för Spies och Tjäreborg, vars krig på 60-, 70- och början av 80-talet var på lika villkor men där vi som arbetade ändå hälsade på varandra.

Jag kommer dock inte att sörja särskilt länge om konkursen är ett faktum. Thomas Cook har sedan länge förbrukat allt mitt förtroende.

Om en naiv festfixare då och ett ifrågasatt firande i dag

Jag har tidigare berättat att jag under vintern 1986-1987 var en pionjär då jag, tillsammans med två kvinnliga kollegor, kom till Fuerteventura, ön som då var helt okänd för de flesta svenskar, för att arbeta som reseledare och introducera ön för solsugna svenskar.

Under säsongen kom den ena kändisen efter den andra till ön. Kanske handlade det om att fly undan och att de bara ville vara sig själva för en stund, jag vill gärna tro det, men det handlade också om ett slags underbar naivitet.

En i dagarna omtalad festfixare satt en dag på främsta raden i transferbussen på väg från flygplatsen utanför Puerto del Rosario på väg till paradisstränderna på Jandía-halvön, stränder som inte slås av mer än några få på den karibiska ön Aruba. Han torde då ha varit 33 år.

Festfixaren, klädd i halmhatt modell den som nu syns i media, böjde sig fram till reseledaren under transfern och undrade intresserat: ”Vilka gay-ställen kan du rekommendera?”

Jag måste erkänna att jag hade mer än svårt att behålla fattningen. Fuerteventura då var en ö där det byggdes nya hotell i parti och minut men där uteställen fortsatt lyste med sin frånvaro. I vår södra del av ön fanns ett, säger ett, diskotek där det, med en helvetes massa tur, kanske befann sig 12 personer en sen kväll. Övriga turister på ”vår” halv-ö bestod av äldre tyskar som mest var intresserade av att bygga bunkrar på stranden och lalla omkring näck. En nära släkting konstaterade, när hon var på besök, fnysande att ”här är ju bara gubbar med kläpp.”

Mitt svar till festfixaren minns jag inte vad det blev men jag förstod att han blev mäkta besviken!

I ungefär samma veva kom en av Sveriges mest kända sångerskor/kompositörer på semester tillsammans med sin dåvarande kärlek. Sångerskan hade i förväg kontaktat oss och bett om att få ett rum så långt bort från svenska turister som möjligt, något vi fixade. De hade en, såvitt jag vet, underbar semester och hade, p.g.a. sin förälskelse ingen anledning att efterfråga gay-ställen. De var uppfyllda av varandra!

Vi lär oss alla en helvetes massa under livet och jag tror att vintern 86/87 blev en lärdom för mig, en festfixare, en sångerska och en hel massa andra som tillbringade dagar på ”ön som Gud glömde”, en intern beteckning som vi reseledare använde oss av.

F.ö. kan jag ju inte säga med säkerhet men visst luktar det muta om en i dagarna omtalad 60-årsfest i Tel Aviv?

Måtte Wolodarski ha fel om elsparkcyklarna

I dagens DN skriver chefredaktör Peter Wolodarski en krönika med rubriken ”Sluta hata elsparkcykeln, den är här för att stanna.”

Jag hoppas innerligt att Peter har fel!

I den stadsdel där jag bor, och som ligger utanför tullarna, finns mängder med elsparkcyklar slängda i buskage, lämnade mitt på gångvägar och åkandes med dårar bakom styret trots att cyklarna påstås ha en begränsning i användandet utanför innerstan.

Wolodarski försöker i sin krönika leda i bevis att tiden då alla äger det de någon gång behöver är förbi. Visst, det är skrämmande att en personbil bara används 4 % av tiden och står parkerad övrig tid.

Men att därifrån dra slutsatsen att vi alla borde ha grannsamverkan om verktygslådor, idka klädbyten med varandra och byta sängar med grannen är att dra det hela för långt.

När Peter exemplifierar med det svenska fenomenet med en gemensam tvättstuga så inser jag att han verkligen är ute och (spark-) cyklar.

Jag tror inte att jag överdriver om jag påstår att alla som bor i fastigheter med gemensam tvättstuga någon gång fått fullständigt spader när de klivit in för att tvätta. Det handlar inte bara om ludd i tumlaren utan om att vi människor faktiskt är diametralt olika och värdesätter olika saker. En del gillar att lämna en snygg tvättstuga efter sig medan andra inte en för ett ögonblick kontrollerar att de lämnar efter sig ett gemensamt utrymme i hyfsat skick.

Även om jag sällan har användning för en skiftnyckel så har jag en sådan i min alldeles egna verktygslåda. Jag skulle inte för ett ögonblick lita på att det alltid fanns en fungerande sådan i ett husgemensamt verktygssortiment. Kan folk lämna en tvättstuga i upplösningstillstånd så torde en trasig eller frånvarande skiftnyckel bara vara toppen på det isberg som skulle kunna driva mig till en sluten avdelning med rum som har madrasserade väggar.

Jag hoppas att framtiden kommer att visa att Wolodarski hade fel och att elsparkcyklarna bara visar sig vara ännu en kortlivad nyck.

Jag kommer i alla fall att fortsätta att ”hata” de så kallade fordonen och, när de inte ligger slängda på olämpliga platser, deras på många sätt rubbat oansvariga förare och ägare!

Alla borde säga "No" till "Yes" - men effektiva alternativ saknas

Trots en hyfsat ansenlig mängd med levnadsår bakom mig så kan jag konstatera att jag aldrig bott i en bostad där det funnits diskmaskin. Jag har sedan jag blev vuxen och flyttade hemifrån aldrig känt något behov och finner det ganska terapeutiskt avslappnande att handjaga disken.

Har jag haft middagsgäster så står jag vid diskbänken på nattkröken för det skulle aldrig falla mig att lämna staplad disk på diskbänken till en annan dag. Det har heller aldrig hänt – kalla mig gärna präktig.

Det har nu gått fyra år sedan Svanenmärkningen försvann från rikets mest säljande handdiskmedel, Yes.  EU skärpte klassificeringen av vissa tensider som finns i kemiska produkter. Tillverkaren Procter & Gamble hade tidigare fått Svanenmärkningen för att de skulle få tid att finna ersättare till de miljövidriga tensiderna. Detta gjorde aldrig företaget och Svanenmärket drogs därför tillbaka.

I dag bär Yes-flaskorna den obligatoriska varningstexten: ”Varning. Orsakar allvarlig ögonirritation. Skadliga långtidseffekter på vattenlevande organismer.”

I Greta-tider är det inte okej att vi allesammans, även jag, fortsätter att köpa diskmedlet som skadar oss själva och vår omvärld.

Men!

Trots att mänskligheten på allvar funderar på att försöka sig på en bosättning på Mars så tycks det, anno 2019, vara helt omöjligt för tillverkare av diskmedel att finna fram till produkter som diskar rent, i alla fall lika rent som Yes.

Jag har ägnat en del tid under det senaste året åt att testa alternativ som står till buds. Att få en lasagne-form skinande ren lyckas inte med mindre än att Yes-flaskan får komma till nåder.

Andra diskmedel är antingen så parfymerade att även en icke-astmatiker kan få problem med luftvägarna eller så är diskmedlen så ekologiska, biologiska och ”naturliga” så att absolut ingen som helst skillnad går att se mellan en odiskad och en diskad tallrik.

Jag tänker att regeringen borde satsa forskningspengar på området och det borde samtidigt ligga i diskmedelsproducenternas intresse att få fram naturvänliga produkter som gör det de borde, nämligen diska rent!

Så länge det nuvarande innehållet i Yes gör att flaskan stoltserar med texten ”Sveriges mest sålda diskmedel” så är det bara att inse att vi har långt kvar i kampen om en framtida bättre miljö!

SIM-kort borde vara obligatoriska att registrera!

Som den nyhetsnörd jag är så gör jag svep runt klotet några gånger varje vecka. Jag tror mig kunna påstå att jag får veta mer än en vanlig svensk nyhetskonsument någonsin får veta.

Kanske beror det på att mitt nyhetsvärderande är på en högre nivå än våra egna nyhetsredaktioners eller så beror det på någon slags obegriplig omsorg från ”de våra” att vi inte ska matas med precis allt. Samtidigt ifrågasätter jag att det är svenska nyhetsredaktioner som ska avgöra detta och inte vi som verkligen veta så mycket som möjligt eller åtminstone själva få avgöra vad som är intressant.

The Citizen, en tidning som utges i Tanzania, skriver att ett nytt lagförslag lagts fram för parlamentet som handlar om att ingen i landet ska få ha ett oregistrerat SIM-kort till någon mobiltelefon.

Förvisso framgår det inte av rapporteringen vad anledningen är men den som har en ”hemlig” mobil ska riskera motsvarande 12 000 kronor (ohyggligt mycket för en tanzanier) i böter eller minst ett år i fängelse.

Jag tänker genast; Något liknande borde införas i Sverige! Kriminella, som numera tycks skjuta, spränga och bränna i en ständigt ökande omfattning torde vara frekventa användare av oregistrerade SIM-kort i mobiler där samtal och mess kan ske utan att någon vet vem som ringt eller messat.

Integritetsivrare lär inte hålla med mig men jag anser att kan en ganska enkel lagändring göra att flera oskyldiga får leva långa liv samtidigt som kriminella får sin tillvaro en smula mer komplicerad så vore mycket vunnet samtidigt som tryggheten i samhället skulle öka!