Tratten som förändrar mitt liv!

De som känner mig, eller läst tidigare inlägg på ämnet jul, vet att jag stortrivs när julen är i antågande.

Jag försöker bärga mig så länge jag kan men runt den 15 november släpper alla spärrar; Julmusiken flödar ur stereon, pyntande är okej och ljusen, både elektriska och eldbemängda, tänds!

I dag har jag gjort säsongens första knäckkok; Jag orkade inte vänta längre!

Att koka knäck är oftast ett kladdigt ståhej som tar ohyggligt lång tid. I alla fall om man räknar in alla förberedelser som uppställande av knäckformar och efterbörd i form av storsanering av spis, diskbänk, slevar, kastrull etc.

Jag är en tämligen konventionell typ som inte gärna ändrar på sådant jag funnit vara traditionsfyllt viktigt för mig. 

Därför har jag avstått från att inhandla den ”doseringstratt” som sedan ett par år finns till salu i större livsmedelshallar eller på alla mäns vuxendagis, Clas Ohlson. I dag beklagar jag att jag avstått från att göra detta inköp tidigare.

För ett par veckor sedan slog jag till och i dag var det invigning.

Knäckkoket, som tidigare tog 1,5 timme med för- och efterarbete gick i dag på 45 minuter. 150 ljuvliga knäckar väntar på att avnjutas!

Det kommer med all säkerhet att hinna bli fler knäckkok innan säsongen, och alla folkpoliser, förbjuder detta (varför är det inte okej att käka knäck i maj?). 

Dessutom kommer jag inte att kunna motstå frestelsen att testa tratten till ischoklad så värst länge och jag börjar redan fundera ut nya användningsområden för tratten. De allra flesta med kalorifullt slutresultat men livet är ju kort så varför avstå från att njuta så mycket som möjligt?

ICA-tidningen som går i veganers önskefotspår!

Alla som lagar ”Ponzustekt hjärtkål med svamp och sesamfrö” till middag räcker upp en hand! Jag håller mina händer tätt intill kroppen, skakar på huvudet och tror mig absolut inte vara ensam!

ICA skriver på sin hemsida: ”ICA Kvantum strävar efter att bli bäst på frukt och grönt.” Det tycker jag är en bra målsättning!

Vägen dit är dock inte något jag och ICA är överens om.

I landets ICA Kvantum-butiker kan vi kunder hämta gratistidningen ”Månadens skörd”, en tidning jag skrivit om tidigare då jag kraftigt ifrågasatte chefredaktören Nina Kerfstedts påstådda frukostvanor där färska blåbär och hemmarostad granola stod på vardagsmenyn.

I senaste numret, novemberutgåvan, finner jag den Ponzustekta kålen som ett förslag till middagsrätt.

Jag tänker att det nog är några militanta veganer, som annars injicerar oumph och tofu och trivs med det, som intresserat kollar receptet.

Själv bläddrar jag vidare igenom tidningen. Det går snabbt och tidningen förpassas snabbt ned i pappersåtervinningen.

Jag tänker på min ICA-handlare som tappert försöker hjälpa svenska bönder efter den torra sommaren genom extrapriser på allehanda köttprodukter samtidigt som grönsaksdiskarna är fräscha och med stort sortiment.

”Månadens skörd” tecknar inte bilden av min ICA-handlares strävan att erbjuda en enkel vardag och festliga helger till sina kunder. ”Månadens skörd” går i veganmaffians fotspår och jag påstår att det är feltänkt från början till slut!

Vi är många som inser att vi inte kan fortsätta att vräka i oss köttfärsrätter flera dagar i veckan men för att få den stora massan att vilja ta större del av det grönsaksdiskarna erbjuder så är Ponzustekta kålsorter varken en effektiv, lockande eller ens framgångsrik väg!

Jag försöker utöka grönsaksmängderna i min matlagning. I kväll gör jag en stor omgång med biff stroganoff där jag minskat på köttmängden och testar, för min gryta, extra och nya grönsaker. Ooops, det blev visst åtta vitlöksklyftor som slank ned i dag – kanske ska testa att flåsa någon vegan i nyllet i morgon bitti?

Jag vet, för att han berättat det, att min ICA-handlare börjar dagen med ett par limpmackor med ost. Min frukost påminner om hans och båda våra starter på dagen är ljusår från det som Nina Kerfstedt förordar och rekommenderar.

I den bästa av världar vore det fint om Nina och hennes medarbetare angriper det redaktionella arbetet på ett nytt sätt och lockar även oss som inte redan är frälsta grönsaksbulimiker!

Recept på en enkel grönsaksgratäng, ugnsstekta rotfrukter och annorlunda användningsområden för det som finns i fruktdiskarna till exempel.

Detta utan att förneka att ICA-handlarna gör en bra peng på charkuterier och finfina biffar och utan att försöka dyvla på oss kunder att ”alla” käkar färska blåbär och hemmarostad granola till frukost året runt!

Normal - ny butikskedja som gör mig onormalt lycklig!

Jag gör sällan, i stort sett aldrig, någon som helst reklam på min blogg men nu är ett sådant där tillfälle då undantaget bekräftar regeln.

Eller reklam och reklam? Kanske ska detta inlägg ses som ett hot mot etablerade butikskedjor som tillräckligt länge helt ostörda fått smyghöja priser och plocka bort produkter ur sortimenten, produkter som vi är många som saknat.

ICA har ett huvudkontor som regelbundet rensar i utbudet för sina handlare. Samtidigt påstår samma huvudkontor att det är upp till varje handlare att beställa hem det vederbörande vill saluföra. Det sistnämnda vet jag bestämt inte överensstämmer med sanningen eftersom den enskilde handlaren har extremt svårt att beställa annat än det huvudkontoret förordar.

ÖoB, en gång Överskottsbolaget, var en gång just ett överskottsbolag där vi kunde fynda restlager till ofattbart låga priser. Numera börjar företagets butiker alltmer likna vilken vanlig butik som helst och det blir allt svårare att få tag på någon av de produkter som företaget annonserar som veckans extrapriser.

I dag har jag gjort en ny, och alldeles underbar, bekantskap!

I en av huvudstadsområdets gigantiska shoppinggallerior stod jag plötsligt framför butiken med namnet Normal. Normala varor, onormala priser lyder företagets slogan.

I en stor butikslokal salufördes hudvårdsprodukter, shampoo, raktillbehör, smink, duschtvål, rengöringsprodukter, ljus, konfektyr och en ohygglig massa av andra produkter. Allt till priser som får extrapriserna på ÖoB att framstå som dyraste dyrt och ICA-sortimentet att generat blekna bort i grådiset!

Normal är en dansk butikskedja som funnits i Danmark sedan 2013. Många av produkterna som säljs bär ofta dansk text och företaget påstår på sin svenska hemsida att de köper varorna direkt från stora europeiska distributörer, alltså liknande det koncept som ÖoB en gång torde ha använt sig av.

I dag finns Normal på flera platser i landet och kedjan verkar vara expanderande i en takt som saknar motstycke.

Äntligen en verklig konkurrens tänker jag och hoppas att Normal ska lyckas i sin framfart och att personalen har rimliga arbetsvillkor och löner så att inte dåliga rykten sätts i svang.

ÖoB kan, om ingen rejäl förändring sker i företagets prissättning, snart nog se sig blåsta på fler kunder än denne bloggare och ”min” ICA-handlare må förlåta men i fortsättningen kommer jag att köpa mina rakhyvlar, ansiktskräm, duschtvål, tandkräm etc hos min nyblivna favorit i det svenska butiksutbudet.

I dag blev det tandkräm av en variant som inte säljs längre av ICA eller ÖoB, duschtvål av ett märke som jag hade glömt att jag saknat och en hel del annat!

Velkommen till Sverige Normal! Det ær simpelthen dejligt att i er kommet till min by!

Svenska Kyrkan gjorde minnesdagen till kommers!

Som så många andra begav jag mig till ett par kyrkogårdar under lördagen, alla helgons dag, för att tända ljus och minnas de av mina anhöriga som inte längre finns i livet.

Tidig lördagsmorgon klev jag in på begravningsplatsen vid Lötsjön i Sundbyberg.

Blomsterhandeln hade redan öppnat och burit ut kransar och gravljus till försäljning i en sällan skådad mängd. Jag tänkte; Bra för de som inte hunnit med shoppingen inför hedrandet av de som lämnat jordelivet.

Ett par meter senare möts jag av ett partytält med skyltar från Svenska Kyrkan. Där pågick framställande av kaffetermosar, grillar iordningställdes för att kunna servera korv med bröd och det hela liknade en torgmarknad modell Hötorget. 

”Nej, vi köpte bara in laktosfri mjölk för att det inte skulle bli några diskussioner”, hörde jag en av kyrkans anställda på plats säga till en sörjande på plats som önskade en kopp med kaffe.

När blev en dag att minnas de som inte längre finns ibland oss en dag för kommers?

Svenska kyrkan borde skämmas – särskilt en dag som denna!

Anarki när gående ska välja höger eller vänster!

Till för ungefär 14 dagar sedan fanns det, såvitt jag vet, bara ett ställe i riket där vänstertrafik rådde för gående; Gångtunneln under Vasagatan i Stockholm, mellan Centralstationen och T-Centralen. Under årtionden, i alla fall sedan högertrafikomläggningen 1967, har denna avart accepterats av de allra flesta bland myllrande resenärer.

I och med att regeringen beslöt genomföra ett antal ändringar i trafikförordningen härförleden så har fullständig anarki utbrutit för oss som gärna tar oss fram gåendes.

Det fastslogs att alla gående ska hålla till vänster på gång- och cykelbanor. Hur vi ska göra i alla andra situationer tycks det nu råda lika många varianter på som det finns människor.

I min stora ICA-butik råder kaos bland frysdiskarna.

På en höstlig långpromenad genom Nackareservatet utbyter totalförvirring när jag möter den första människan på 20 minuter.

I korridoren på arbetet är vi numera många som helt sonika trycker upp oss mot väggarna medan kollegor ges möjlighet att skynda framåt.

På perrongerna i tunnelbanan är det ytterst oklart om hur man bör välja väg framåt.

De enda som inte tycks bry sig är huvudstadens cyklister. De har i alla tider valt sina helt egna vägar och fortsätter att göra detta – helt utan hänsyn till det som sker omkring dem.

Kanske borde regeringen ha tydliggjort hur vi ska hantera alla andra situationer förutom de då vi möter någon cyklist på gångvägen?

I stadens rulltrappor har regeln ”stå till höger – gå till vänster” gällt sedan länge. Innebär denna regel att jag som gående på en cykelbana då ska byta sida, och korsa cykelmaffians framfart, om jag skulle vilja stanna till en stund?

Ändringarna i trafikförordningen är för snabbt genomförda. Här har det inte tänkts klart från utredare, föredragande eller beslutande.

Men i ett parlamentariskt läge där ingen tycks veta varken vänster eller höger är det kanske inte så konstigt att vi som promenerar får finna oss i att spegla läget i samhället i stort.

Hårda plastförpackningar med svetsad kant brott mot mänskligheten!

I min jul-iver, se dagens tidigare inlägg, så insåg jag att jag var tvungen att gå till alla mäns ”vuxendagis” för att köpa ett antal nya elektriska tillbehör, kontakter och annat inför kommande julfirande!

Det prakt-arsel som uppfunnit hårda plastförpackningar med svetsade kanter borde dömas för brott mot mänskligheten!

Edward Blom är Ebenezer Scrooge innan uppvaknandet!

Gustaf Reinfeldt, son till tidigare statsministern Fredrik med samma efternamn, vållade för ett par veckor sedan ett litet uppror när han deklarerade att oktober är månaden då han börjar fira jul! Julgranen tas fram och pyntandet påbörjas.

Sofia Wistam, programledare och fotograf, spädde på genom att stolt sprida info om att hon just klarat av det första lussebullebaket!

Jag säger bara; Heja Gustaf och Sofia!

En som upprörs över mycket och särskilt i detta fall är Edward Blom, kulturvetare och matvrak. Han går till storms, i Aftonbladet, mot det han anser vara ett förfall och med någon slags teori om att allt har sin tid och att julmust i livsmedelsbutikerna redan nu är dekadent så försöker han övertyga mig och andra om här ska minsann inte tas ut något julmys i förskott och framför allt inte över någon längre tid.

Jag tänker att jag skulle vilja veta vad Edward tycker om att jag tar en sill och nubbe på andra dagar än påsk- och midsommarafton? Är en kräfta eller tre i april okej eller?

Jag kanske inte är riktigt lika julnördig som Gustaf Reinfeldt men långt efter är jag inte.

Jag har just satt upp ljuskedjorna på balkongräcket och senast den 1 nov är det tändningspremiär för säsongen. Jag kan inte vänta mer än någon vecka till innan första knäck-koket går av stapeln och julmusiken kommer att strömma ut i min lägenhet snart nog. 

När det gäller det sistnämnda så kan jag berätta att jag har, jag vet att jag troligen är antik, sju för säsongen nya jul-CD som väntar på en första genomlyssning. Jag försöker behärska mig ett par dagar till men är inte alls säker på att det kommer att fungera!

I stället för att som Edward Blom ”rasa” så tänker jag att allt som gör människor glada, njutande och harmoniska borde vara var och ens egen rättighet att omsätta i någon slags verklighet utan att förnumstiga kulturvetare och andra ska komma med bannbullor!

I kväll begår jag därför premiär när det gäller mustdrickande till middagen.

Traditioner är viktiga! Därmed inte sagt att tidpunkten, då man påbörjar ett traditionellt firande av något slag, inte är tillåten att ändra står fast! Jag tror det kallas livskvalitet och är en mänsklig rättighet att göra tillvaron så bra som möjligt.

Sura på Edward; Inte en lussebulle före Lucia, Gud nåde dig om du klär granen före dan före dan eller tar ett glas bubbel före tolvslaget på nyårsafton!

Jag är övertygad om att jag själv, Sofia Wistam, Gustaf Reinfeldt och otroligt många fler har ett betydligt trivsammare liv än vad du har Edward! Men än är det inte för sent för dig att tänka om!

Mikromotstånd på jobbet borde uppmuntras!

”Att väl dokumentera handlingen man har utfört är viktigare än att utföra handlingen väl.”

Jonna Bornemark, docent i filosofi vid Södertörns högskola, sammanfattar nutiden i en enda mening och jag är fast!

Augustin Erba, journalist på DN, f ö en av mina favoritskribenter på tidningen, har intervjuat Bornemark och i dagens ”Lördag”, den glansiga bilagan som är extrabonus på lördagarna, inleder han sin text med att påstå att han är allt som inte Bornemark är.

När Bornemark vill att vi ska börja protestera mot all (onödig?) statistik så erkänner Erba att han ofta kollar just statistiken efter att han fått en text publicerad. Hur många har läst det jag skrev och är detta bra eller dåligt? Han för in antalet gymbesök i ett Excel-ark, räknar snusprillor per dag osv, in absurdum, och tror sig förstå att detta är toppen.

Jonna Bornemark anser tvärtemot att vi alla borde börja med ”mikromotstånd!” När chefen ber oss utföra en arbetsuppgift så ska vi, åtminstone ibland, ifrågasätta; Varför? Till vilken nytta? Vem har glädje av resultatet och vad ska det användas till? Så alldeles utmärkt!

En annan idé, väl värd att ta till oss, är att fråga chefen om vilken arbetsuppgift som ska bortprioriteras när det plötsligt kommer nya, akuta, påbud om vad som borde produceras.

På många arbetsplatser, i min absoluta närhet, så inleds varje arbetsvecka med ett antal möten där olika konstellationer, främst chefspersoner, dryftar vad som borde göras och inte göras, vem som ska göra det och hur det gick med det som skulle göras veckan före. Informationen från dessa möten sprids vidare i organisationen, via nya möten, PM, Intranätspubliceranden och innan någon chef ens reflekterat över att 40 % av arbetsveckan har gått så har ”verkstan” nästan gått i stå!

”New public management”, eller ”förpappringen” som Jonna Bornemark väljer att kalla det för, är något jag tror att vi är många som inser håller på att ta över, på ett sjukt sätt, på våra arbetsplatser.

I stället för att utveckla arbetssätt, särskilt de som funkar bra, så tycks det vara alltmer viktigt att rapportskrivningen efteråt blir än mer briljant – nästan så att den överskuggar det som verkligen hände.

Läs dagens artikel i DN!

Jag har fått en ny hjältinna i Jonna Bornemark och jag tror att Augustin Erba får massor av både gamla och nya läsare! 

Hoppas bara att karln inte stirrar sig blind på antalet läsare utan fortsätter att göra det han gör så bra och utvecklar detta ännu mera; Skrivandet!

Cecilia Hagen drömmer om Tullinge - jag vill längre!

Nej då - jag är ingen åldersrasist. Jag börjar så smått själv klättra upp mot den ålder då kollegor säkerligen i smyg muttrar att ”vore det inte dags för honom att packa ihop och gå hem?” Förhoppningsvis gör jag dock fortsatt ett så pass bra jobb att kollegor och arbetsgivare bävar för den dagen då jag tackar för mig!

När journalister som börjar komma upp i ålder fortsätter med att traggla om sådant som de tragglat om hundratals gånger tidigare så är jag dock av uppfattningen att ”jag begrep din inställning redan första gången!”

Cecilia Hagen, en av mina favoritkolumnister genom livet, 72 år och still going strong, har i dagarna vållat en smula uppståndelse. Jag själv tänker bara att ”jaha, så var det dags igen” även om gamla ”Cissi” denna gång inflikar det så populära klimathotet när hon går till angrepp mot alla oss som unnar oss en flygresa emellanåt.

I ett par krönikor senaste tiden vill hon uppmana oss alla en ”hemester” i stället för att vi flänger jorden runt.

I en artikel i Allt om Resor 2014 skriver Cecilia om några av sina tågresor genom livet och hur hon fullständigt älskar ljudet av rälsens ”Tullinge-Tumba-Tullinge-Tumba” på usla järnvägar genom Europa. Hon skriver om mannen som rökte cigarr i liggkupén som om detta vore ett romantiskt inslag och om konduktören som erbjöd henne en sväng in i sin kupé som kompensation.

1992 var det världsutställning i spanska Sevilla. Jag vann en resa, med tåg och uppehälle, till detta event och så mycket kan jag säga att det är ett av mitt livs stora trauman. Inte själva världsutställningen då utan resorna, 48 tim i vardera riktningen. Redan på Årstafältet, ca 4 min från Stockholms C, kände jag mig skitig. Med tågbyten i Köpenhamn, Hamburg, Köln, Bryssel, Paris (där byte av tågstation var ett måste via en då sunkig t-bana), Irún vid spanska gränsen samt i Madrid var det sannerligen inget njutande av ”Tullinge-Tumba-Tullinge-Tumba.”

Jag tror att en hel del av de affärsresor som görs med flyg enkelt skulle kunna undvikas då videomöten numera är mer regel än undantag.

Däremot skulle jag aldrig kunna tänka mig att avstå de ytterst få flygresor jag själv gör. Dels kan jag komma till platser som Cecilias tåg aldrig skulle kunna ta henne till, dels så kommer jag fram fort och med en hyfsad fräsch känsla kvar.

Att Cecilia blir spyfärdig bara av att tänka på ett flygplan handlar mer om att hon är ohyggligt flygrädd, det finns kurser och terapeuter för detta, och att hon därför hatar allt och alla som gärna vill se länder långt borta innan det är för sent.

Det står Cecilia helt fritt att ta pendeltåget till både Tullinge och Tumba för att återuppleva gamla, rent imaginära, minnen.

Själv siktar jag på att, när ekonomin tillåter det, återse min karibiska paradis-ö och förhoppningsvis länder och platser längre bort än så.

Jag kan välja att klimatkompensera för mina tilltag och det gör jag gärna. Vem vill inte stundtals bort från kalla, både klimatmässigt och känslomässigt, Sverige?

Kom igen Cecilia när vi kan åka snabbtåg till Barcelona för 495 spänn enkel! Då kan vi kanske ta en tripp tillsammans? Om vi har råd det vill säga eftersom detta järnvägsbygge torde ha fått våra skatter att bli så höga så att det kanske bara blir en tripp till Tumba, som ju för övrigt betyder grav på spanska!

Alliansens svek mot Stockholmsväljarna ett förräderi!

Genom Stockholmsförorten Örby har det byggts en "motorväg." För cyklister! Nu tillbringar jag inte så mycket tid just i Örby men det händer att någon av mina långpromenader passerar igenom den slitna och ganska sömniga stadsdelen. Hittills har jag aldrig, och jag menar verkligen aldrig, sett en enda cyklist på den tvåfiliga cykel-autostradan!

Att allianspartierna nu kommit överens om att ta över i Stockholms stadshus tillsammans med Miljöpartiet, på bekostnad av ett stort antal snabbt svikna vallöften, är, med Örbys cykelkommunism i åtanke, ett självmordsprojekt!

Nej till Vinter-OS, nej till Bromma flygplats, ja till cykelmiljard och ja till s.k. klimat- och miljözoner är bara ett första skrap på mandatperiodens nitlotter!

Att den östliga trafikförbindelsen blir ett stort NO-NO under mandatperioden är nog ändå det allra mest sorgliga.

Den kompletta cirkeln runt stan kommer förr eller senare att tvingas fram, inte minst av miljöskäl när det gäller luften i innerstaden och att nu skjuta projektet med den östliga förbindelsen på framtiden är inte bara ett ekonomiskt feltänk. Det är ett förräderi mot många borgerliga väljare.

Daniel Helldén (MP) torde garva varje dag han framöver går till stadshuset. För inte tror jag att han cyklar! Exemplet med Örbys öde cykelbanor riskerar att få flera efterföljare som omöjliggör en vettig trafiksituation i det som är Sveriges huvudstad.

Allianspartierna borde sannerligen ha tackat nej till Miljöpartiet i stället för att av ren maktlystnad välja bort ett antal av frågorna som vår stad så väl skulle ha behövt hantera men som nu parkeras i oanvända cykelställ!

"Allt för Sverige" - sämsta avsnittet hittills!

Gårdagens avsnitt av ”Allt för Sverige” kan vara det absolut sämsta av alla under de snart åtta säsonger vi kunnat följa amerikaner på jakt efter sina rötter.

Susan ”Suzy” Snyder var en av två som slogs ut i går. Henne har vi inte fått se så mycket av i de tidigare avsnitten och vi har heller inte fått ta del av hennes egen dag då hon fick veta mer om sina anfäder.

I stället fick vi följa gänget, under en eon av tid, när de campade vid en sjö i Norrlandsinland. 

Det plinkades på gitarr och blåstes såpbubblor utan att något som helst intressant hände.

Troligen gick någonting väldigt snett under dagarna i Norrland. Kamerateamet kanske fick härdsmälta, producenten gick ned i spagat bland blåbärsriset och litet till!?!

I eftertexterna fick vi veta att Suzys dag fanns att se på SVT Play. Jag tittade på detta inslag och kan konstatera att Suzy varken grät eller blev känslomässigt rubbad av att ta del av sin familjs historia. Tvärtom log hon mest hela tiden eftersom det inte fanns något elände att hämta.

Jag tänker att det är just detta, att Suzy inte brakade samman i tårar, som fick SVT att klippa bort henne och i stället visa såpbubbelblåsning!?!

Jag gillade Suzys medverkan trots att vi fick se alltför lite av henne!

Att SVT tror, och förmodligen har helt rätt i, att svenska folket vill se lidande och tårar är helt i linje med svenska folkets val till ”Sommar i P1”, där den med mest elände i bagaget ständigt röstas fram som lyssnarnas val. Att ta del av någon annans framgång ligger inte för Jantes folk!

Med detta sagt är det därför märkligt att fredagar och lördagar i SVT fylls av urbarnsliga lekprogram där vuxna ”kändisar” gapflabbar sig rödmosiga av varandras tramsiga fjanterier.

”Allt om Sverige” börjar bli tjatigt, fantasin hos programmakarna på public service har sedan länge gått i stå, men än så länge står jag ut några avsnitt till. I alla fall om de är bättre än det uslaste programmet hittills; Det som sändes igår.

Vänsterpartiet fortsätter fara med osanning!

Lördagsshoppingen i Farsta Centrum störs av en högtalarröst som med tordönsstämma hälsar välkommen till alla flanörer. Mannen som påkallar uppmärksamhet representerar Vänsterpartiet och helt riktigt frågar han oss alla: ”Är inte valet över?” Jo, det hade vi sannerligen hoppats!

Jag som, åtminstone fram till dess att nyval är beslutat, hoppats få slippa flygbladsutdelare, medlemsvärvare och framför allt politiska agitatorer på gator och torg hade uppenbarligen hoppats för mycket.

Vänstern i Farsta fick många nya väljare, det kan man inte hålla emot dem även om jag gärna skulle vilja ifrågasätta hur just dessa väljare tänkte, och lördagens torgmöte sägs vara ett ”tack” till dessa förvirrade väljare.

”Jag lovar att vi ska kämpa för ett mer rättvist och jämlikt Farsta”, skanderar mannen och fortsätter: ”I dag är en lämplig dag att framföra detta budskap då det är höstdagjämningen och alla människor på jorden har lika mycket dagsljus.”

Herrejösses, tänker jag!

Som bara en vänsterpartist är kapabel så försöker mannen med mikrofonen fortsätta att trycka ned lögner i halsen på oss lördagsshoppare. Han påminner mig genast om varför jag aldrig röstat, och aldrig kommer att rösta, på Vänsterpartiet.

Med dagsljuset försöker han tydliggöra vad jämlikhet är; Ingen ska få mer sol på näsan än någon annan!?!

För övrigt är höstdagjämningen först i morgon söndag så det blir uppenbart att Vänsterpartiets sätt att förhålla sig till sanningen är minst sagt glidande och partiet bör fortsätta att ifrågasättas.

Förhoppningsvis röstar Farstas väljare annorlunda i nästa val, oavsett om detta sker inom några månader eller först om fyra år!

SM i vattenrutschbana: Lämnade walkover i år!

Läser på SVT.se att SM i vattenrutschbana har avgjorts under lördagen. Förbannat! Hur kunde jag missa det?

1982, då jag arbetade som reseledare på Mallorca, var just vattenrutschbanor en nymodighet som inte fanns på särskilt många platser.

Från orten där jag arbetade, Cala Millor på öns östkust, arrangerade vi en heldagsutflykt med bad av olika slag som tema. Buss upp till Puerto de Pollensa och båttur ut till halvön Formentor i norr följdes av några timmar på den då ganska glest besökta men alldeles underbara stranden.

Lunchpaket med vinflaskor blev det och därefter bar det i väg till öns, på den tiden, enda etablissemang med rutschbanor. De var två till antalet, inte särskilt avancerade och i övrigt fanns där bara en liten bar. Stället låg mitt inne på ön, i närheten av staden Inca om jag minns rätt och när vi närmade oss så såg jag skräcken lysa i mina gästers ögon. De befarade alltid det värsta och jag erkände varje vecka att jag var en ohyggligt barnslig reseledare, åtminstone just under dessa dagar.

Jag tror att jag alltid var först nedför banorna och vill minnas att jag fick hålla en kortare utbildning i konsten att öka respektive minska farten.

På den tiden fanns inga som helst regler gällande säkerhet så jag får nog vara glad att alla mina gäster kom helskinnade hem till hotellen framåt kvällen.

Under ett par veckor den sommaren hade jag besök av min syster med väninna och tog med dem på utflykten.

I en lång rad, hållande varandra i fötterna, dånade vi ned för de vattenskvalande kurvorna och landade i en ganska liten pool.

Jag tog täten, syrrans väninna höll jag i fötterna och hon i sin tur höll fast i syrrans fötter. Det gick sådär men oj vad kul vi hade och vi lockade andra gäster till åk som de aldrig drömt om att de skulle göra bara minuter före ankomsten till stället.

Första trepersoners-åket fick oss själva att nästan skratta ihjäl oss. Men det var ingenting mot vad andra gäster gjorde. I dag är jag glad att det inte fanns varken smarta telefoner eller Youtube på den tiden. Jag landade först, syrrans kompis hade så hög fart att hon körde ned sina ben i mina badbrallor och min syrra fortsatte byggandet av tre personer i samma badbrallor! Vi hade en stunds problematik innan vi kunde ta oss loss från varandra!

Efter en stund kom två mallorquinska ”fina” damer till anläggningen. Med nylagda frisyrer, nyputsade guldsmycken och vältrimmad make-up slog de sig ned på poolkanten för att diskutera livets allvar och drömde om att få koppla av i solskenet en stund. Trodde de ja!

Strax kom trepersoners-teamet farande! Vid nedslaget tömde vi nästan poolen och de fina damerna hämtade sig troligen aldrig, än mindre deras frisyrer!

Kanske är det dessa damers ättlingar som i dag driver motståndet mot turism på Mallorca. Det skulle i alla fall inte förvåna mig ett dugg!

Nåja, hur som helst har jag i dag föreslagit för min syrra och hennes väninna att vi åker på träningsläger i vinter. Vi är nog rätt ringrostiga efter 36 år men nästa år i vattenrutschbane-SM, då jävlar tar vi hem seniorklassen! Drömma kan man ju alltid!

Snart har jag skruvat klart IKEA-prylar

Säga vad man vill men jag tror mig tillhöra en begränsad skara människor; De som tycker att det är en rolig utmaning att montera ihop saker som kommer från det stora möbelvaruhuset med platta paket.

Efter uträttad shopping under dagen i dag begav jag mig hemåt medelst kollektivtrafiken.

Förutom en hel massa annat fick jag med mig en sådan där liten rullvagn som är behändig att ha i badrummet. Med hjul, för att kunna dra runt vid städning, och med tre hyllor lämpade för duschtvålsflaskor, shampoo och annat man behöver under saneringen så gillar jag konstruktionen och den gamla kärra jag hade borde ha förpassats in i rullvagnshimmelen för lång tid sedan.

På bussen hem synade jag det platta paketet, som inte var särskilt tungt, och tänkte att det, på sedvanligt IKEA-vis, säkerligen innehöll cirka 20 lösa delar som skulle skruvas och muttras samman. Så fel jag hade!

Prisnivån på IKEA är sannerligen inte att klaga på och man vet att det väntar en stunds svettande vid hemkomsten innan nyinköpen fått den form de är tänkta att ha. Svettades gjorde jag redan i varuhuset. Det är något med företagets inköpsställen som får mig att svettas redan då jag tar mig in genom svängdörrarna.

Det lilla paketet med min nya rullvagn bestod av en plastomslagen kartong och vid sprättandet av omslaget så lade jag upp kartongens innehåll på köksbordet och började räkna. Jag räknade. Och räknade.

I åtta plastförpackningar fanns allt (nåja företaget missar fortsatt att på varorna tala om vilka verktyg jag måste ha själv) som allt 43 (japp, fyrtiotre) artiklar! 43? Helt ärligt? För att få en liten rullvagn i badrummet? Skämtar ni?

Dessutom är det nu läge att ställa en fråga om miljöpåverkan med anledning av alla plastförpackningar i den inplastade kartongen!

Nu står den nya rullvagnen dock på sin plats och skiner i all sin prakt. Ett par ur- och omskruvningar efter att ha vänt några detaljer fel blev det dock men jag garvade mestadels.

Med ålderns rätt funderar jag dock över den gång jag i framtiden behöver köpa något större från företaget. Då är det nog läge att ”ringa en vän”, någon som är yngre och just anslutit sig till gruppen ”det är kul att montera IKEA-prylar!” Själv tror jag att jag inom kort begär utträde ur denna sammanslutning!

Valnatten kan bli mörkrets intåg!

På söndag, 9 sep, är det valdag. Jag konstaterar att månen då står i nedan och att natten blir mörkare än vanligt. Jag hoppas att detta inte är ett omen!