16 mars 2016

Champix - fungerande "rävgift" för fimpare!

Har legat lite lågt på bloggen ett tag. Anledningen kommer här:

När jag skriver dessa rader så har jag varit rökare i, mer eller mindre, snart 35 år. Ofta storrökare, ibland något mindre, och i genomsnitt har jag dragit i mig (läs: eldat upp) ungefär 30 cigg om dagen.

Mina cigg har varit mina vänner, en tröst vid sorg och en glädje i stunder av lycka.

Jag har hela tiden begripit att missbruket inte direkt befrämjar hälsan eller ger en god prognos för en lång livslängd. Hälsoaspekten har dock aldrig betytt något för mig och jag tror att samma sak gäller andra nikotinister. Det finns liksom så otroligt mycket som kan göra så att vi faller ned döda inom de närmaste sekunderna och bara tanken på detta har gjort att jag letat efter cigarettpaketet för att ta mig ännu ett av hundratusentals bloss!

Därför tror jag att den skräckhälsopropaganda som myndigheterna alltmer ägnar sig åt är helt missriktad och dömd att misslyckas. En inbiten storrökare skiter i bilder på sotiga lungor och hot om cancer i urinblåsan!

Däremot tror jag att kampanjer som inriktar sig på (bristen på) ekonomi skulle kunna locka flera att sluta med ciggen.

Jag själv älskar att resa och de resmål jag vill besöka ligger oftast alltför långt bort för att min plånbok ska mäkta med utgiften. Jag måste ju för sjutton ha stålarna till cigg!

Detta faktum gör nu att jag under vintern 2015/2016 kom fram till att det inte är okej att spendera mer än 2 500 kronor i månaden till halsbloss! För dessa pengar skulle jag, inom några år, kunna besöka flera av de avlägset belägna platser jag tidigare bara kunnat drömma om.

Därför beslutade jag mig för att påbörja en annorlunda resa; Den mot ett nikotinfritt liv. Jag insåg att fallgroparna var många. Gudarna ska veta att jag försökt fimpa tidigare. Vid ett tillfälle höll jag uppe mer än ett år men en personlig kris satte punkt för detta mitt längsta försök.

Vid tidigare försök har jag testat nikotinplåster men det är ju faktiskt just nikotinet som måste ur kroppen för att beroendet ska tillåtas klinga av.

Vänner till mig, storrökare, har lyckats fimpa med hjälp av den receptbelagda medicinen Champix som påverkar lustcentrum i hjärnan så att det blir helt meningslöst att röka.

För att få medicinen utsattes jag för en regelrätt intervju av min husläkare då Champix har många bedrövliga risker när det handlar om biverkningar. Jag klarade intervjun.

När man börjar pillerknaprandet ska man, helst, fortsätta blossa under ca 10 dagar, alltmedan medicindosen regelbundet ökas.

Så här blev det…

Dag 1:
Efter söndagsfrukosten står jag vid diskbänken och stirrar på den mycket pedagogiska förpackningen där de extremt små tabletterna stirrar på mig i blisterförpackningar märkta med dagnummer och morgon- respektive kvällsangivelse.
Jag hatar er, tänkte jag men kom sedan på varför jag bestämt mig. Pillret gled ned i magen. Jag gick ut på balkongen, tände en cigg och drog ett djupare halsbloss än vad jag vanligtvis gör.
Mitt på dagen känner jag mig under ett par timmar ”hög”. Inte för att jag alls vet hur detta känns, jag har aldrig testat andra droger än alkohol och tobak, men jag upplever känslan jag har som ett slags drogrus. Det känns som om jag precis har rökt och denna känsla stannar kvar i kroppen ett bra tag och vips har det gått tre timmar då jag inte har rökt. Under samma tre timmar ett dygn tidigare drog jag i mig fem cigaretter!

Dag 2:
Vardag. Jobbet väntar. Istället för fyra cigg innan jag kommer fram till jobbet blir det bara en. Inte särskilt god. Är lätt illamående och har en begynnande huvudvärk.
På jobbet får jag många frågor. Jag meddelade mina kollegor och min chef redan under föregående vecka om mina planer på ett försök att fimpa.
En kollega kommer under dagen fram och säger: ”Du ska veta att vi är några som slagit vad om hur det ska gå?” Han visar med en gest, där han håller i en imaginär cigg som han för mot läpparna, att han tillhör gruppen som hoppas att det går åt helvete för mig! Hygglo! Han är inte längre en jobbarkompis! Han är bara en fjant!
Mitt paket med ”röka” som brukar vara tomt fram emot 17-tiden och hemresan, är denna dag halvfullt. Jag har inte aktivt försökt att hålla mig från att smita ut utan det har helt enkelt inte behövts fler rökpauser.
Tänk att ett så litet piller kan orsaka så mycket gott i en inrökt hjärna! Imponerande!
När jag kommer hem klappar jag ihop av trötthet. Är sjukligt trött och går till sängs redan vid 20-tiden. Sover som en gris fram till kl 6 följande morgon men är lika trött när jag stiger upp.

Dag 3:
Totalt en cigg, uppdelad på två rejäla bloss vid tre tillfällen, blir det under arbetsdagen,
På kvällen försöker jag mig på att ta ytterligare ett bloss hemma på balkongen. Det smakar satan!
I morgon väntar den första fördubblingen av medicinen. Från att bara ha tagit en tablett på morgonen ska det då tillföras en kvällsdos också. Ska bli bra tänker jag och hoppas att jag då kanske helt kan lägga av med mina taffliga försök att dra halsbloss.
Någon sorg över flydda dagar som rökare, som jag trodde att jag skulle få, känner jag inte av!
Men jäklar vad jag känner mig spysjuk och utsliten. Förutom den tilltagande huvudvärken.

Dag 4:
En liten, liten kris vid uppvaknandet! Jädrar vad gott det vore att bara gå rakt ut på balkongen och tända dagens första. Åtminstone hinner jag tänka detta innan jag minns hur gårdagens fåtal bloss smakade. Jag avstår ett ”återfall” och biter ihop men jobbigt är det allt!
På jobbet rusar dagen iväg, nästan helt utan tankar på att det borde vara dags för rökpaus. Otroligt! Inser vid hemgång på eftermiddagen att jag inte varit utanför dörren på kneget under dagen och bestämmer mig för en långpromenad genom stan.
På kvällen kommer den första upptrappningen av tabletterna. Från att bara ha tagit medicinen på morgonen ska jag nu ta samma dos även på kvällen. Helst ska det vara så nära 12 timmar mellan pillren som möjligt och jag avväger de olika alternativ som står till buds. Hur fasiken ska jag göra på lördag när jag har sovmorgon? Måste jag ställa väckarklockan, som jag hatar så mycket, och dingla upp för att knapra piller? Tål att tänka på!

Dag 5:
Wow! Kvällspillret i går gör verkligen susen. Vaknar och stiger upp helt utan tankar på att få tända en cigg. Känslan är ny, den visar sig för första gången på 35 år och för en stund svindlar det. Vad är det som händer i hjärnan?
Frukosten betas av i snabb takt följd av dusch och påklädning och när jag kollar klockan för att se om jag är i tid för ”min” t-bana inser jag att jag ligger 30 minuter före den tidtabell som rått i mitt inre under alltför många år. Redan i ottan har jag uppenbarligen rökt bort en halvtimme av mitt liv! Tar första bästa ”tub” och hoppar av 5 stationer tidigare än jag borde. Blir en skön promenad, med massor av friskluft, till jobbet. Reagerar på den rökare som ligger några meter före mig under ett par kvarter. Blääh, vad det luktar illa! Skrattar åt denna min tanke!
På jobbet är det mesta som vanligt förutom att jag hostar lungorna halvvägs ur kroppen under dagen. Tänka sig att flimmerhåren redan börjar slå sig fria ur tjär-geggan som de legat begravda under.
När jag kommer hem på kvällen väntar tre lediga dagar. Med en smula ångest slår jag upp ett glas för att fira ledigheten. Kommer jag, som genom många år aldrig rökt så kopiöst mycket som vid de tillfällen då alkoholhaltiga drycker intagits, att fixa denna prövning?
Otroligt och ofattbart nog så gör jag det! Jag känner mig skrytsamt lycklig och fyller på glaset. Tjoho!

Dag 6-7:
Dagarna passerar utan något som helst behov att tända en cigg. Men biverkningarna tilltar. Jga mår allt sämre. Är tröttare än vad jag varit någonsin i mitt liv. Kan med nöd och näppe hålla mig vaken mitt på dagen. Har spykänslor mest hela tiden och huvudet spränger som aldrig förr.

Dag 8:
Nu ska medicindosen dubblas. Igen. Tar morgondosen! Det blir mitt sista piller av Champix. Under dagen mår jag så uselt att jag tvivlar på om det verkligen är värt besväret att utsätta sig för medicinen från helvetet?
Jag struntar i kvällspillret!

Dag 9 och framåt:
Champix tycks ha lyckats i sitt uppsåt att göra denne inbitne rökare rökfri. Hurra i så fall! Biverkningarna börjar sakta klinga av. Jag får förstås, som alla rökare som fimpar, ständiga lustförnimmelser och drömmar om hur det skulle vara att ta ett bloss, men jag biter ihop.
Jag tror att det kommer att gå vägen och att jag kommer att ha råd med en Karibien-resa kommande vinter.

Så här i efterhand så kan jag dock konstatera att om jag i förväg känt till stålbadet under en dryg veckas tid så är det ytterst tveksamt att jag skulle ha genomfört det!

Champix är i min värld ett rävgift som kanske räddar många liv men med tanke på att en tänkbar biverkan är djup depression med självmord som krona på verket så kanske förskrivningen av medicinen borde kontrolleras ännu hårdare och med ännu tydligare instruktioner till patienterna.

Är fortsatt en smula avtrubbad mentalt men tänker vara ståndaktig och vänta ut alla de ”fantastiska” hälsoeffekter jag har att se fram emot de närmaste veckorna och månaderna.

Vare sig mitt rökuppehåll blir några månader, kanske ett par år eller livslångt så är varje orökt cigg en vinst, det inser både jag, mina lungor och min plånbok. Fast helvete vad dåligt jag mådde under ”avprogrammeringen”….

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar