9 obligatoriska skolår räcker!

Alltfler blir de röster som förespråkar en 10-årig skolplikt.

På dagens DN Debatt har Tomas Tobé (M) och Eva-Lis Sirén, lärarförbundets ordförande, samma önskan.

Jag köper argumentet att det är viktigt att ta till vara ett barns möjligheter, och lust, till inlärning när denna är som störst. Debattskribenterna konstaterar helt riktigt: ”Om vissa barn inte stimuleras under den period i deras liv då de är som mest tillgängliga för ny kunskap så riskerar de att halka efter under resten av skolgången”.

Att detta per automatik skulle innebära ett extra års obligatorisk skolgång har jag däremot problem med.

För en tid sedan hade jag, förvisso av oklar anledning, det tveksamma nöjet att bläddra i mina egna fysik- och kemi-läroböcker från årskurs 9. Då, när de var en del av min skolgång tjatade jag säkert in märkliga formler för att denna kunskap behövdes för att betygen skulle räcka till önskad gymnasieutbildning.

I dag framstår dessa böcker som skrivna på ett utomjordiskt språk. Jag har svårt att förstå att jag själv ens begrep ett enda dugg när det begav sig.

Men så är jag heller ingen naturvetare i dag.

Fråga vilken niondeklassare som helst om de är sugna på att traggla vidare ett år till innan de ges möjlighet att specialisera sig på det de finner lämpligt. Jag är övertygad om vad svaret skulle bli.

Den som har drömmar om att bli atomfysiker vill säkert grotta ner sig i naturvetenskapens mysterier och borde då få göra det i stället för att tvingas till ett tionde år tillsammans med en flock humanister.

Jag tror att det är helt rätt att ta tag i en 6-åring som vill ha svar på alla sina ”varför?”.

Därmed inte sagt att det inte räcker med 9 obligatoriska år innan gymnasiet väntar.